Lahaina och en gammal vän

På fredagseftermiddagen hade vi stämt träff i Lahaina med vår vän Edde, som bor i Kihei på Maui, och hans fru Amber. Vi körde hemifrån Makawao vid halv tolv, och stannade på ett fint matställe längs vägen för lunch. Innan vi mötte upp våra vänner, strosade vi runt längs huvudgatan i Lahaina, och vilade oss i skuggan av världens största banjan (Banyan tree). Valsafariituren som Ted och Jim var ute på, utgick från Lahaina, så de hade redan sett det otroliga fikonträdet i parken framför domstolsbyggnaden (courthouse). Det är svårt att beskriva hur det ser ut, men när fikonträdet (Ficus benghalensis), eller banjanen, planterades 1873, som en gåva från indiska missionärer, var det drygt två meter högt. Nu har det 16 stammar, med en gemensam omkrets på ca 400 meter, och täcker en yta av ca en kvarts hektar.

Tiden tillsammans med Edde och Amber ägnades åt prat och skratt, senast vi sågs var i New York för fem år sedan. Vi avslutade dagen med middag på en trevlig restaurang vid havet, åtföljd av en vacker solnedgång.

Fina lunchrestaurangen Leoda's.

På en parkbänk under det heliga fikonträdet i Lahaina.

Gladfis.

Seriösa grabbar.

Coolaste killen.

Mycket att prata om med Edde och Amber.

Ted ägnade tiden till att klättra i ett träd.

 

Gyllene ljus från nedgående sol.

Big Beach

Våra sista dagar på Maui var inte fullt lika strapatsrika som de första. En dag gjorde vi en eftermiddagsutflykt till stranden "Big Beach", på södra sidan av ön. Vi laddade först upp med lunch på ett lokalt burgarhak. På väg till stranden tog vi en omväg genom ett kargt, men coolt, lavafält.

Road to Hāna

Vi ligger lite efter i bloggandet, men tycker det är bättre att lägga upp inläggen i kronologisk ordning allt eftersom vi får tid.

Ett av de mest populära turistgöromålen på Maui, är att köra längs Hāna Highway. Vägen leder till östra delen av Maui, och bjuder på vackra vyer över kusten, och otaliga vattenfall. Även denna väg är vindlande, slingrande, och landskapet den går genom är så grönskande det bara kan bli. Slutdestinationen är som namnet anger byn Hāna, men, som sloganen säger, det viktiga med att ta sig dit är inte målet, utan resan i sig. Efter Hāna kan man fortsätta resan och åka längs den sydöstra delen av ön, där är naturen mer karg med inslag av svarta lavafält. De flesta guideböcker rekommenderar att man kör "Road to Hāna" medurs, men vi hade blivit tipsade om att köra i motsatt riktning. Jim har en kompis, Edde, från sitt utbytesår i Japan, som bor på Maui. Det var han som kom med tipset, plus en egenhändigt nedskriven mini-guide med tips på sevärdheter. Tipset om att köra moturs var för att undvika den värsta trängseln på vägarna, och komma till de platser som han tyckte var mest sevärda, före de flesta andra turister.

Vårt första stopp för dagen blev Alelele Falls, ett fint vattenfall som vi nådde fram till efter en kortare promenad. Vi var helt ensamma där, och tog ett uppfriskande nakenmorgondopp i det svalkande vattenfallsvattnet. Innan vi nådde fram till Hāna, där vi åt lunch, stannade vi även vid Oheo Gulch/Seven Sacred Pools, Venus Pool, och Koki Beach. Alla stoppen, förutom det sista, innebar lite kortare vandring, det blev dock inte att vi badade på något av ställena. Efter Hāna gjorde vi ett längre stopp vid Wai’anapanapa State Park, där stranden Black Beach var den stora behållningen. Klockan var nästan fyra på eftermiddagen när vi körde vidare, nu på självaste Hāna Highway. På den mest kända sträckan gjorde vi bara ett riktigt stopp, annars stannade vi bara till några gånger för att dokumentera utsikten. Vi avslutade som vi började, med ett dopp vid ett vattenfall. Nöjda med dagen rullade vi vidare till byn Paia, där vi käkade middag.

På väg till Alelele Falls.

En hjälpande hand.

Morgondopp.

Vandrarna.

Oheo Gulch/Seven Sacred Pools.

Venus Pool.

Tarzan på Koki Beach.

Lek i lavagrottan vid Black Beach.

Black Beach.

Utsikt från Road to Hāna.

Vägen i egen hög person.

Rofylld stund vid Ha'ipua'ena Falls.

Sista doppet för dagen.

Wailea Beach

Soluppgång

När vi besökte Haleakalā blev Jims kreditkort kvar hos parkvakten. Det var visst hennes första dag på jobbet, och hon glömde i sin entusiasm om att informera oss om nationalparken, att lämna tillbaka det till oss. Vi upptäckte dessutom inte att kortet var borta förrän vi lämnat parken, men dagen därpå fick vi bekräftat att det var som vi misstänkte, att det var kvar vid entrén. Denna oturliga händelse ledde dock till en otroligt vacker naturupplevelse för min del. Ingen av oss hade väl egentligen tänkt sig att åka upp på Haleakalā för att skåda soluppgången, man måste ju kliva upp så nedrans tidigt. Men, kreditkortet skulle bärgas, och varför inte kombinera det med något givande? Klockan ställdes på fyra, och jag och Anna styrde upp i mörkret för att möta ljuset. Vi åkte inte hela vägen upp, utan stannade vid Leleiwi lookout, där man har utsikt över vulkankratern. Vi var ensamma en liten stund, men sedan dök det upp en handfull personer till. Någon folksamlingen var det dock inte tal om. Lite småkyligt var det, turligt nog fick jag låna både varm tröja och vindtät jacka av Niklas. Vi åt av vår medhavda matsäck, och väntade på soluppgången. Långsamt började det att ljusna, och så var den där, solen. Ljuset växlade, samtidigt som himlen målades i allehanda färgställningar. När solen väl börjat skymta, gick det ganska så fort, och plötsligt var en ny dag här. Vackert och andaktsfullt.

5 maj

Femte i femte betyder min födelsedag. Hurra för mig! Det blev en fin dag som inleddes med en promenad ned till Makawao-centrum. Lite strosande upp och ned längs huvudgatan, glass till barnen. Papporna och de äldre barnen reste sedan vidare för att åka ut på valsafarii (Jim skriver kanske om det senare?), medan jag, Anna, och småttingarna körde till Kihei. Jag hade önskat att få besöka en pärlbutik som jag läst om i vår guidebok. Jag gjorde inte direkt några fynd, men några pärlor blev det som ska få bli del av egengjorda armbandssouvenirer. Ett litet strandhugg gjorde vi med på Kamaole Beach III. Dagen avslutades med middag på den italienska restaurangen i Makawao. Allt som saknades var en grön tårta, men sådana bakas bäst av bästa tårtbagaren i Söråker, min mamma.

Kompisar på promenad i byn.

Jack diggar stranden.