Strandparty på Anse Cochon

Dagen efter St Lucias nationaldag åkte vi åter söderut längs västkusten. Målet för dagens resa var stranden Anse Cochon, som ligger några kilometer söder om byn Anse La Raye. Vi har besökt lite olika stränder här på ön, och på så vis också fått se en hel del av St Lucia. Hittills har vi inte varit till någon strand där sanden varit vit som tex i Florida, eller på Antigua. Här är stränderna mer åt de mörkare hållet, på grund av öns vulkaniska historia, men vattnet har varit klart på alla stränder utom den första vi besökte på Pigeon Island.

Det finns ingen väg öppen för allmänheten som tar en helt ned till Anse Cochon. Det finns en resort även vid denna strand, men de släpper inte in icke-gäster. Inga stränder på St Lucia är dock privata, och det måste finnas någon slags väg eller stig som är öppen för allmänheten att använda sig av för att komma till stranden. Från den väg som vi parkerade på, fick vi gå på en traktorväg några hundra meter för att komma ned till stranden. Inget problematiskt med det.

På stranden befanns sig ett helt gäng pappor med barn i varierande åldrar, som direkt när vi kom, bjöd in oss till att vara med på deras strandparty. Det tackade vi inte nej till. Ted och Jack blev extra glada av att få leka med alla barnen, och att de blev bjudna på grillade korvar, och isglass. Jim och Ted simmade ut på en lite längre snorklingstur, och spanade på allehanda färgglada fiskar. I övrigt blev det förstås en massa bad.

På väg ned till stranden.

Anse Cochon.

Luciadagen

Lite lustigt tycker vi allt att det är att vi fick fira Lucia på St Lucia. Vi såg inte skymten av några lucior (även om vi blev serverade av en kvinna vid namn Lucia tidigare i veckan), eller stjärngossar. Men, vi gick ut hårt med risgrynsgröt och pepparkakor till frukost, och toppade dagen med att se på festligheterna i vår närmsta by, Rodney Bay, på eftermiddagen. Det var väl på sätt och vis också ett slags luciatåg, men beklädnaden hos deltagarna var annorlunda än den vi är vana vid, likaså karaktärerna. Det blev många bilder, men det var ju så fint och färgglatt.

Anse Mamin och Anse Chastanet

Vår andra biltur till Soufrière var inte med syfte att besöka staden, utan att hänga på två av de högst rankade stränderna på St Lucia, Anse Mamin och Anse Chastanet. Vi hade förberett frukost som vi tog med oss, och kom därför iväg strax innan sju. Den tidiga starten gjorde att vi kom undan trafiken kring huvudstaden, och utan missöden och felkörningar var vi framme vid vår destination vid halv nio. För att komma till de bägge stränderna måste vi gå via en resort som låg vid Anse Chastanet. Vi stannade dock inte där utan gick vidare en kort promenad till Anse Mamin. Här var vi till en början nästan ensamma, men framåt lunchtid hade det kommit dit lite fler folk som troligen var gäster till resorten. Vi åt lunch på den lilla strandrestaurangen, med en av de finaste utsikter man kan finna. Efter lunchen travade vi tillbaka till den första stranden, Anse Chastanet, där vi spenderade ytterligare några timmar på att gräva gropar i sanden, snorkla, och bada.

Frukosten är serverad.

Pannkakor fyllda med kanel och socker.

Anse Mamin.

Vägen till resorten var både ytterst smal och i bedrövligt skick.

Huvudgatan i fiskebyn Anse La Raye som ligger på västkusten norr om Soufrière.

På hemvägen såg vi en hel regnbåge...

...som dessutom var dubbel.

Soufrière

Vi har hittills gjort två längre bilturer söderut från Cap Estate, där vi bor på norra St Lucia, ned längs västkusten till forna huvudstaden Soufrière. En sträcka på knappt sex mil, som i ren restid tar bra precis en och en halv timme. Men, om en har dålig timing och prickar in rusningstrafiken i och kring huvudstaden Castries, så kan det ta minst en halvtimma längre. Vägarna har ofta sett sina bästa dagar, och sträckningen är minst sagt vindlande då den går över berg och dalar. Efter Castries kör en genom regnskogsklädda berg, bananplantager, och passerar ett par små fiskebyar. Den sista biten som leder ned till Soufrière, bjuder på en fantastisk vy över staden och "the Pitons", de två minst sagt toppiga bergen som ligger direkt bakom staden.

På vår första biltur drabbades vi lite av morgonruschen, plus att vi körde lite fel, samt att Jack blev åksjuk och kräktes ned hela sig lagom till att vi rullade in i Soufrière. Bättre start kunde vi kanske ha haft. Det första vi fick göra i staden var att tvätta rent barn, bilstol och bil. Det gick under omständigheterna rätt så bra, barnet fick sig ett oplanerat dopp i havet. Men, badtemperaturen är klart badbar, så det blev inga större protester på det. Resten av dagen ägnade vi åt en liten promenad runt i Soufrière, med efterföljande lunch. Byggnaderna i staden är gamla och i skriande behov av omvårdnad och upprustning.

Efter stadsbesöket styrde vi upp i bergen igen, men bara en kort bit till Sulphur Springs. Sulphur Springs är en del av en kollapsad vulkankrater som uppstod för drygt fyrahundra år sedan. En mycket oangenäm svaveldoft omger platsen, och från tryggt avstånd kan en se ned på de svartbubblande, rykande, och stinkande källorna. Det gjorde vi, plus att vi tog ytterligare en liten promenad upp till en byggnad som rymde en liten utställning om platsen och geologin som ligger bakom. Efter det var vi alla nöjda, och reste norrut och hemåt igen, denna gång utan missöden.

Soufrière och Pitons.

Vandring i Soufrière.

Lunchrestaurang med utsikt mot havet.

Jack gick/klättrade hela vägen upp till utställningen.

Exempel på produkter som innehåller svavel.
(Åtminstone tre av tändsticksaskarna är tillverkade i Sverige och England's Glory
tillverkas numera i Sverige - Tack för det Ivar Kreuger!)

Och så ned igen.

Soufrière sett från söder.

Fiskebyn Canaries som ligger norr om Soufrière.