Anse Mamin och Anse Chastanet

Vår andra biltur till Soufrière var inte med syfte att besöka staden, utan att hänga på två av de högst rankade stränderna på St Lucia, Anse Mamin och Anse Chastanet. Vi hade förberett frukost som vi tog med oss, och kom därför iväg strax innan sju. Den tidiga starten gjorde att vi kom undan trafiken kring huvudstaden, och utan missöden och felkörningar var vi framme vid vår destination vid halv nio. För att komma till de bägge stränderna måste vi gå via en resort som låg vid Anse Chastanet. Vi stannade dock inte där utan gick vidare en kort promenad till Anse Mamin. Här var vi till en början nästan ensamma, men framåt lunchtid hade det kommit dit lite fler folk som troligen var gäster till resorten. Vi åt lunch på den lilla strandrestaurangen, med en av de finaste utsikter man kan finna. Efter lunchen travade vi tillbaka till den första stranden, Anse Chastanet, där vi spenderade ytterligare några timmar på att gräva gropar i sanden, snorkla, och bada.

Frukosten är serverad.

Pannkakor fyllda med kanel och socker.

Anse Mamin.

Vägen till resorten var både ytterst smal och i bedrövligt skick.

Huvudgatan i fiskebyn Anse La Raye som ligger på västkusten norr om Soufrière.

På hemvägen såg vi en hel regnbåge...

...som dessutom var dubbel.

Soufrière

Vi har hittills gjort två längre bilturer söderut från Cap Estate, där vi bor på norra St Lucia, ned längs västkusten till forna huvudstaden Soufrière. En sträcka på knappt sex mil, som i ren restid tar bra precis en och en halv timme. Men, om en har dålig timing och prickar in rusningstrafiken i och kring huvudstaden Castries, så kan det ta minst en halvtimma längre. Vägarna har ofta sett sina bästa dagar, och sträckningen är minst sagt vindlande då den går över berg och dalar. Efter Castries kör en genom regnskogsklädda berg, bananplantager, och passerar ett par små fiskebyar. Den sista biten som leder ned till Soufrière, bjuder på en fantastisk vy över staden och "the Pitons", de två minst sagt toppiga bergen som ligger direkt bakom staden.

På vår första biltur drabbades vi lite av morgonruschen, plus att vi körde lite fel, samt att Jack blev åksjuk och kräktes ned hela sig lagom till att vi rullade in i Soufrière. Bättre start kunde vi kanske ha haft. Det första vi fick göra i staden var att tvätta rent barn, bilstol och bil. Det gick under omständigheterna rätt så bra, barnet fick sig ett oplanerat dopp i havet. Men, badtemperaturen är klart badbar, så det blev inga större protester på det. Resten av dagen ägnade vi åt en liten promenad runt i Soufrière, med efterföljande lunch. Byggnaderna i staden är gamla och i skriande behov av omvårdnad och upprustning.

Efter stadsbesöket styrde vi upp i bergen igen, men bara en kort bit till Sulphur Springs. Sulphur Springs är en del av en kollapsad vulkankrater som uppstod för drygt fyrahundra år sedan. En mycket oangenäm svaveldoft omger platsen, och från tryggt avstånd kan en se ned på de svartbubblande, rykande, och stinkande källorna. Det gjorde vi, plus att vi tog ytterligare en liten promenad upp till en byggnad som rymde en liten utställning om platsen och geologin som ligger bakom. Efter det var vi alla nöjda, och reste norrut och hemåt igen, denna gång utan missöden.

Soufrière och Pitons.

Vandring i Soufrière.

Lunchrestaurang med utsikt mot havet.

Jack gick/klättrade hela vägen upp till utställningen.

Exempel på produkter som innehåller svavel.
(Åtminstone tre av tändsticksaskarna är tillverkade i Sverige och England's Glory
tillverkas numera i Sverige - Tack för det Ivar Kreuger!)

Och så ned igen.

Soufrière sett från söder.

Fiskebyn Canaries som ligger norr om Soufrière.

Reduit Beach

Idag körde vi vidare på strandtemat och besökte den kanske populäraste stranden på ön, Reduit Beach. Betydligt större än gårdagens strand, mer kommers, och mer folk. Men, inga ruiner eller bergstoppar inom gångavstånd. Kanske inte helt i vår smak, dock helt klart godkänt.

Där var vi igår.

Gropar ska det vara. Stora sådana. 

Takterna sitter i.

Klassikern.

Pigeon Island

Ted har sedan vi landade pratat om att han vill gå upp på mörka berget. Han var därför inte helt förtjust i vårt förslag som innebar strand och bad, och inget berg. Men, så visade det sig att intill stranden, som låg i en nationalpark på Pigeon Island, fanns även två höjder, Fort Rodney och Signal Peak på knappa 69 respektive 100 möh. Visserligen inte så mörka eller höga, men som absolut funkade som berg för en äventyrslysten fyraåring. Dessutom fanns där ruinerna efter ett brittiskt fort, Fort Rodney, som spelade en viktig roll i bataljerna mellan britterna och fransmännen, när de stred om ön i slutet av 1700-talet. Efter bergsbestigningen passade de oerhört bra med bad i Karibiska havet, och lek på stranden.

Mot fortet.

Utsikt från fortet över Pigeon Island.

Riktiga kanonkillar!

Skyttegrav.

Fortet skymtar i bakgrunden.

På väg mot toppen av Signal Peak.

Alla kan klättra.

Uppe!

Båt med förfriskningar vid stranden.

Lunchrestaurangen för dagen.