På golven i ett amerikanskt hem är det väldigt vanligt att man har heltäckningsmattor. Det är ju skönt att gå på men kanske inte så praktiskt. Särskilt inte med tanke på att de flesta inte tar av sig skorna inomhus. Väldigt märkligt.
En annan märklig sak med USA är att man är väldigt inkonsekvent med säkerheten. Vissa saker är det så noga med att det nästan blir löjligt. Andra saker inte alls så noga. Eller vad sägs om den här bilden?
Andra lustiga exempel på säkerhet är att Kinderägg är förbjudna eftersom det anses vara farligt medans vapenlagarna är löjligt liberala, och man läser gång på gång om barn som av misstag skjutit sin mamma eller sitt syskon.
Vår erfarenhet är att Amerikansk kvalitet generellt sett inte är bra. Jag vet inte hur många gånger vi har haft vattenläckage i vattenrör, kranar och toaletter och varmvattenberedare under denna tid i två hus. Något vi aldrig någonsin varit med om i Sverige eller Norge. Luftkonditioneringen har gått sönder ett antal gånger i båda husen vi bott i. Poolvärmen var trasig i princip konstant i första huset vi bodde i och kylskåpet i första huset levde ett eget liv.
Dammsugaren vi köpte är ett skämt, trots att den skulle vara en av de bättre. Att den ens kan kallas för dammsugare är märkligt. Den suger inte upp skräpet och den är otymplig som en långtradare. Vi som tänkte att den kanske var gjord särskilt för heltäckningsmattor. Diskmaskinerna vi har haft har inte heller varit något att försöka kopiera. Inte om man vill att den ska göra rent porslinet i alla fall.
Jag har tidigare hört att Amerikaner inte är så känsliga för buller där de bor. Det kan nog ligga något i det. De finaste husen i området ligger vid den mest trafikerade gatan - varför ha ett fint hus om ingen ser det? En annan sak som vi reagerat på är alla tågen som tutar. Det finns visst någon lag på att tåg måste tuta innan vägövergångar. Och det är inte bara en kort tutning. Ofta handlar det om 20-30 sekunder, Ibland känns det som om de tutar extra bara för att störa.
Isolering är de inte så noga med trots att det nästan konstant är över 30 grader på sommaren. Vet inte om det kan ha att göra med att energi är billigt eller att man är rädd för fuktskador, men lite märkligt är det.
Påslakan använder de inte. I ställer sover de mellan två lakan och har täcket ovanpå det övre. ganska ofräscht tycker vi, särskilt när man bor på hotell. Vi har sett ett ställe som säljer påslakan, kallade “duvet”. I reklamen räknade de upp alla fördelarna, jämfört med den amerikanska varianten, men det har tydligen inte slagit igenom.
En märklig sak vi noterat är att jänkarna alltid har gardiner för fönsterna. Antagligen är de väldigt rädda för att någon ska titta in.
Blandare finns i diverse kreativa varianter. Ibland är det nästan svårt att förstå hur de fungerar. Oftast är det dock av typen en ratt för varmt vatten och en för kallt. Väldigt märkligt, men det har jag sett i många andra länder också. Det borde finnas en stor marknad för Gustavsberg. Något annat som skiljer är dörrhandtagen som oftast är av den runda typen. Även det lite sämre tycker vi.
Särskilt miljömedvetna är inte jänkarna, om nu någon hade trott det. Det kan man se på många sätt. En sak är att man har sophämtning två ggr per vecka, dubbla soptunnor och obegränsad mängd. Att återvinna är det inte många som gör. Bilarna är förstås ett annat exempel, vilket vi återkommer till.
Det finns ju förstås några saker som är bra också. En sak är att man inte behöver gå någonstans för att skicka brev. De kan man bara lämna i sin postlåda så plockar brevbäraren upp brevet i samband med postutdelningen. Som det väl fortfarande fungerar på landet i Sverige? En skillnad när det gäller posten är också att man fortfarande har lördagsutdelning (vilket man också har i Norge, men det ska nog tas bort).
Tvättmaskinerna de använder är gigantiska, vilket är praktiskt, men förstås inte bra för miljön då man sällan tvättar full maskin. En annan praktisk sak är att man ofta har en kvarn som mal ner matrester i diskhon, och så kan man bara spola ner dem. Men antagligen är det negativt för miljön jämfört med att kompostera.
måndag 2 februari 2015
söndag 1 februari 2015
Tillbaka i Norge
Vi är nu, sedan ganska länge, tillbaka på trygg mark i den fjällhöga norden. Det har varit ganska hektiska veckor, med bl.a. uppackning av flyttlass (pågående), inskolning på dagis för Ted och jobb för Maria. Men efter tre år i USA känns det som att det är läge att skriva en sammanfattning av det som vi upplevt som de största skillnaderna - kanske större än vi trodde när vi flyttade. Detta kommer vi att göra i några kommande inlägg.
USA är ju inte riktigt som ett vanligt land. Det är olika lagar och ganska varierande kultur i olika delstater. Det gör att våra reflektioner gäller främst för Louisiana. Men mycket är förstås generelt för hela, eller stora delar av, USA. I många fall känns det som om utvecklingen stannat 1969 i och med att man kom först till månen…
USA är ju inte riktigt som ett vanligt land. Det är olika lagar och ganska varierande kultur i olika delstater. Det gör att våra reflektioner gäller främst för Louisiana. Men mycket är förstås generelt för hela, eller stora delar av, USA. I många fall känns det som om utvecklingen stannat 1969 i och med att man kom först till månen…
| Hej, hej från Drammen. |
söndag 21 december 2014
fredag 19 december 2014
Äventyret till Grande Anse Beach
När onsdagen började hade vi inga direkta planer, men en bit in på förmiddagen bestämde vi oss för att åka till en strand på öns östra sida. Jim var den av oss som kollat upp mest om det tilltänkta resmålet, Grande Anse Beach. Även om det stod att den sista vägen ned till stranden skulle vara av lite sämre standard, så trodde vi nog att vi skulle kunna köra i stort sett hela vägen fram. Men, så blev det inte. Vägen blev i värsta laget för vår icke-fyrhjulsdrivna bil, med ingen överdrivet hög markfrigång. Vi (eller chauffören?), envisades dock med att köra ned längs den, och vi hade hjärtat i halsgropen några gånger då vi trodde att vi skulle köra fast eller inte kunna vända om igen. Till sist lyckades vi vända och parkera bilen, och bestämde oss för att gå resten av vägen ned till stranden. Vi hade med bärmesen till Jack, och Ted fick börja med att gå själv. Vår fyraåring blir dock märkligt nog betydligt fortare trött av att gå nu jämfört med för två år sedan. Det blev som väntat bära av för Jim också, Ted fick åka på hans axlar. Det tog oss en timme att gå från bilen ned till stranden, och vägen gick genom skog och plantager. Väl framme möttes vi av den stora öde stranden, vid Atlanten, omgiven av branta klippor, och regnskogsklädda berg. Havet var ganska så vilt, och stranden var full av uppspolad tång, och bråte. Men, läget var onekligen storslaget. Vi badade och pustade ut i en timme, innan vi vände åter igen. Denna gång gick vandringen mestadels uppför, det var rätt så slitsamt, men Ted gick i alla fall lite mer än på nervägen. Efter en knapp timme var vi åter vid bilen, och då tog nästa etapp vid, att ta oss upp igen till huvudvägen. Det blev några omtag, och jag fick gå ut och dirigera, och till och med putta på en gång. Men, till sist kom vi upp igen, och kunde andas ut. Lite mer äventyrligt än nödvändigt, men absolut spännande. Så här i efterhand kan vi säga att det nog varit allra bäst om vi gått hela vägen ned (och upp), och sluppit stressmomentet med bilkörningen.
| På väg ned. |
| Två snubbelfall senare blev det bära av. |
| Ytterligare en som kånkar. |
| Grande Anse Beach och ett brusande Atlanten. |
| Åter vid bilen. |
Finfina dagar
Efter måndagskvällens tumult kände vi oss inte så sugna på att göra några större utflykter. Vi körde därför till en av de närmsta stränderna, vid resorten the Landings, som ligger knappt tre kilometer från vårt boende. Här var sanden åt det vitare hållet, och det lugna vattnet var extra barnvänligt. Det blev en lugn och skön dag, som får följa med i minnet till de betydligt kallare och mörkare dagarna som väntar senare i vinter.
![]() |
| Pigeon Island i bakgrunden. |
| Vi misstogs för resortgäster, och tilldelades lite frukt. |
| De här flottarna var skojiga. |
| Vår lunch är på intågande. |
| Vi fick sällskap i skuggan av några herrelösa hundar. Hade vi haft några köttbullar hade de och vi kanske blivit kändisar. |
| En bild för de hundintresserade. |
| Vi bevittnade också ett strandbröllop en bit längre bort på stranden. |
torsdag 18 december 2014
Olycka i paradiset
I måndags var vi en tur in till marknaden i huvudstaden Castries på förmiddagen. Det var väl som väntat mest en massa krims-krams, och det blev inget shoppat för vår del, men det var ändå kul att se. Resten av dagen spenderade vi i och kring huset där vi bor, Ted och jag dök ikapp i poolen, vi gick allihopa en liten promenad upp längs vägen ovanför vårt hus. Dagen slutade dock olyckligt då Jim och Ted råkade ut för en olycka när de duschade på kvällen. En av glasskjutdörrarna i duschen gick i tusen bitar i samband med att Jim skulle stänga den. De klarade sig under omständigheterna bra, då de kom undan med några mindre skärsår på händer och fötter. Men, det var omskakande för oss alla.
| På marknaden i Castries. |
| St Lucia är tydligen ett populärt kryssningsstopp, här ses tre båtar från tre olika bolag. |
| Ingen vacker bild, men till vänster skymtar Karibiska havet, och till höger Atlanten. |
| En bild för alla trädgårdsintresserade. |
| Huset vi bor i. Vi bor i lägenheten högst upp. |
| Utsikt från vår balkong. |
| Några kilo krossat glas. |
Strandparty på Anse Cochon
Dagen efter St Lucias nationaldag åkte vi åter söderut längs västkusten. Målet för dagens resa var stranden Anse Cochon, som ligger några kilometer söder om byn Anse La Raye. Vi har besökt lite olika stränder här på ön, och på så vis också fått se en hel del av St Lucia. Hittills har vi inte varit till någon strand där sanden varit vit som tex i Florida, eller på Antigua. Här är stränderna mer åt de mörkare hållet, på grund av öns vulkaniska historia, men vattnet har varit klart på alla stränder utom den första vi besökte på Pigeon Island.
Det finns ingen väg öppen för allmänheten som tar en helt ned till Anse Cochon. Det finns en resort även vid denna strand, men de släpper inte in icke-gäster. Inga stränder på St Lucia är dock privata, och det måste finnas någon slags väg eller stig som är öppen för allmänheten att använda sig av för att komma till stranden. Från den väg som vi parkerade på, fick vi gå på en traktorväg några hundra meter för att komma ned till stranden. Inget problematiskt med det.
På stranden befanns sig ett helt gäng pappor med barn i varierande åldrar, som direkt när vi kom, bjöd in oss till att vara med på deras strandparty. Det tackade vi inte nej till. Ted och Jack blev extra glada av att få leka med alla barnen, och att de blev bjudna på grillade korvar, och isglass. Jim och Ted simmade ut på en lite längre snorklingstur, och spanade på allehanda färgglada fiskar. I övrigt blev det förstås en massa bad.
Det finns ingen väg öppen för allmänheten som tar en helt ned till Anse Cochon. Det finns en resort även vid denna strand, men de släpper inte in icke-gäster. Inga stränder på St Lucia är dock privata, och det måste finnas någon slags väg eller stig som är öppen för allmänheten att använda sig av för att komma till stranden. Från den väg som vi parkerade på, fick vi gå på en traktorväg några hundra meter för att komma ned till stranden. Inget problematiskt med det.
På stranden befanns sig ett helt gäng pappor med barn i varierande åldrar, som direkt när vi kom, bjöd in oss till att vara med på deras strandparty. Det tackade vi inte nej till. Ted och Jack blev extra glada av att få leka med alla barnen, och att de blev bjudna på grillade korvar, och isglass. Jim och Ted simmade ut på en lite längre snorklingstur, och spanade på allehanda färgglada fiskar. I övrigt blev det förstås en massa bad.
| På väg ned till stranden. |
| Anse Cochon. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
