Leka bör man

Första dagen spenderades i stugan med strandlek och kvällspromenad. Mer lek blev det idag när vi tog en sväng in till huset i Söråker och besökte en närliggande lekpark.

Den långa resan

Resan till Sverige var lång men gick bra. Ja, förutom då att bagaget inte kom fram förrän dagen efter vår ankomst. Ted tyckte som vanligt att allt var väldans spännande och det blev som räknat lite svårt att få honom att sova. Men, på varje etapp av resan lyckades han ändå sova en stund. Vi hade bokat eget säte till Ted vilket var skönt för både mig och honom.

Vi reste via New York, flygresan dit tog ca tre timmar. Flygresan därifrån till Stockholm tog ca åtta timmar. Egentligen hade vi flyg bokat från Arlanda till Midlanda, men då väntetiden skulle bli på närmare tolv timmar tog vi tåget upp till Sundsvall istället. Ytterligare tre timmars resa.

I Sundsvall väntade Teds mormor och morfar. Det blev ett kärt återseende! Lunch intogs hemma hos min syster och Teds kusiner. Kul att se dem!

Så styrde vi vidare ut till stugan och när det så småningom blev läggdags var det ingen av oss som hade några svårigheter med att somna. Till min överraskning sov Ted länge nästa morgon. Ja, jag var till och med tvungen att väcka honom vid niotiden. Tidsomställningen blev därmed tämligen smidig.

Mellanmål på första flygresan.

Tupplur.

Sen lunch i New York.

Nya (kallare) vatten

Nu byter jag och Ted vatten för ett slag framöver. Poolen byts ut mot havet i Oxviken. Resan mot Sverige påbörjas idag.

Helg utan Jim

Det är sista helgen innan jag och Ted reser till Sverige. Typiskt nog var Jim tvungen att åka på jobbresa just denna helgen. Igår klockan tjugo över fem på morgonen reste han till en båt i närheten av Grand Isle. Lite typiskt var det också att båten inte kunde åka ut till havs och att han fick vända hem igen och på så vis kastade bort vad som kunnat varit en ledig lördag. Idag fick han återvända till båten, denna gång reste han halv fem, och frågan är om han hinner tillbaka hem innan vi reser på onsdag?

Jag och Ted håller fortet här hemma och roar med oss att bada i poolen, leka i lekparken, och i går eftermiddags fick vi lov att följa med våra vänner Lands till zoo. Det var förvånasvärt mycket aktivitet bland djuren trots värmen.

Ted i pappas skor.

USAs nationaldag

Så här firar vi fjärde juli...

Vår fantastiska bank

Som jag tidigare skrivit var det en del strul med att öppna bankkonto. Man var tvungen att motivera varför man bodde på adressen man bodde utan att vara amerikan. Första försöket gick ju inte bra och jag fick efter ca en vecka ett brev om att motiveringen inte dög och att jag var tvungen att skriva en bättre motivering utan att de skrev vad som var fel.

Efter det har vi inte hört något och jag trodde att allt var frid och fröjd eftersom kontot ännu inte spärrats. När Maria fick sitt körkort lyckades vi till och med lägga till henne till bankkontot och hon har även fått ett eget Visa-kort. Men idag, nästan fem månader senare, kom det ett brev från banken, adresserat både till mig och Maria. Där stod det att ansökan inte var komplett. Såklart stod det inte vad felet var eller om det var min eller Marias motivering som inte dög. De har dessutom inte skickat med sidorna med instruktioner.

Den här gången hotade de inte med att spärra kontot som de gjorde sist, utan bara att de skulle dra 28% skatt på räntor, om vi inte korrigerade uppgifterna. Det kan de ju i och för sig gärna få göra eftersom räntan är 0%, och 28% av 0% är såvitt jag vet fortfarande 0%. Men ekonomerna i USA är väl inte bättre på procenträkning än de i Sverige.

Efter att ha surfat runt lite misstönker jag att vår bankman har gett oss fel blankett att fylla i. Vi ska ju vara skattskyldiga i USA vilket de försökt få oss att inte vara, och då är det ju förstås märkligt att bo och jobba i USA. Maria får nog göra ett besök hos banken och försöka reda ut det hela.

Gulfport/Biloxi

I helgen var alla familjemedlemmarna någotsånär friska, så då tänkte vi att vi kunde variera poolbadandet med ett dopp i havet. Så på lördag morgon bokades ett hotellrum på Hilton i Gulfport, Mississippi, och Chryslern lastades för en tvådagars utflykt. Det tog ganska precis en sommarpratare, dvs. 90 minuter, att komma fram. Gulfport, som är Mississippis näst största stad, har en lång strand som sträcker sig ända bort till grannstaden Biloxi, och ungefär lika långt åt andra hållet. Totalt ungefär fyra mil vit sandstrand. Inget problem att få plats med andra ord.

Det visade sig vara otroligt långgrunt vid den här stranden. Detta tillsammans med solsken och pålandsvind gjorde att vattentemperaturen blev exceptionellt hög. Vi såg ingen termometer men det var betydligt varmare än poolen som hållit 32 grader senaste tiden, så det var definitivt närmare 40 grader än 30. Ted var till att börja med lite skeptisk både till sanden och det salta vattnet, men snart ville han bada igen och igen. Stranden var ganska fin, men vattnet var grumligt och med en och annan manet, dock helt klart värt ett besök. Efter en lång dag var alla trötta och somliga brända. När vi checkat in på hotellet orkade vi därför inte åka iväg och äta middag, så det blev middag i hotellets restaurang, och den var inte alls dum.

Söndagen hade vi tänkt spendera på Gulfport vattenland. Dagen började dock riktigt illa. Maria var i badrummet och jag satt vid datorn och skulle kolla upp öppettiderna på en affär där vi skulle lämna tillbaka ett defekt parasoll. Jag hör ett duns, vänder mig om, och ser Ted ligga under ett litet bord som har vält över honom. Han har munnen lite öppen och där ser jag... en tand på tungan! Han hade försökt klättra upp på bordet som hade vält, varpå han hade slagit i tanden som lossnat. Andra tanden på en vecka, man tror inte att det är sant. Stackars Ted!

Efter att receptionen utan framgång ringt runt för att få tag i en jourhavande tandläkare funderade vi på om vi skulle åka raka vägen hem. Ted är dock en riktig hårding och efter en stund verkade han vara på ganska gott humör igen, så det blev en tur till vattenlandet i alla fall. Men först blev det ett stopp på "Gulfport Premium Outlets" där det inhandlades ett plagg till var och en i familjen. Roligast på vattenlandet var nog en stor groda som man kunde åka igenom, och att åka en lite större rutschbana med mamma och pappa. I morgon får vi se om det blir tidigareläggning av tandläkaråterbesöket på torsdag eller inte.

Mississippi!

Uppladdning med mexikanskt som brukar vara gott. Denna var dock ingen höjdare.

På väg till stranden i mammas hatt!

Inte bara Jesus som kan gå på vatten.

Hav och sand var ju ganska kul!

Familjefotografering, med nya trendiga badbyxor dagen till ära.

Hink och spade passar bättre här än vid poolen.

Ted på rymmen.

Märkligt fordon att köra i vatten med.

På väg från stranden.

Ajajaj! Inte nu igen!

Mycket dum konstruktion!

Lite "Froot Loops" gjorde susen.

Att åka på grodan är kul...

...liksom att åka med mamma!

Sött

Vi fick paket idag! Vår vinst från midsommarfesten, då Jim hade flest rätt på frågesporten, kom idag i form av smågodis från New York-baserade godisbutiken Sockerbit. Två pund fördelat på åtta noggrant uttvalda sorter. Tjoho!

Ett sött litet paket med sött innehåll.

Salt, surt och sött i perfekt blandning.

Akvariet

Idag fick jag och Ted följa med tjejerna i familjen Land till Audubon Aquarium of the Americas, i New Orleans. Med på turen var också en kompis till en av fröknarna Land och två unga norska damer som är på besök hos en annan norsk familj. Tur att vi åkte i en stor bil!

Detta var vårt första besök till akvariet som ligger i utkanten av French Quarter och intill Mississippifloden. Nu när det är så varmt ute, idag har vi haft 38° C (i skuggan), passade det bättre med att besöka akvariet än att åka till zoo. Det är en riktig värmebölja här nu och under hela veckan har temperaturen krupit upp mot 40° C.

Det fanns många fina fiskar, både stora och små, att titta på. Där var också en hel del andra slags djur som sköldpaddor, uttrar, pingviner, grodor, och faktiskt en del fåglar också.

Matning av fiskarna pågår i bakgrunden.

Salladsblad stod på menyn.

Där fanns några hajar också.

Och så dessa blå papegojor.

Aj, aj, aj!

Igår förmiddags ringde de från dagis för att berätta att Ted ramlat och slagit sig, och att de ville att jag skulle komma dit och titta. När jag kom dit var Ted lugn och de sa att tårarna hade slutat rinna efter att han fått en liten isglass att suga på. Teds fröken Danielle sa att han ramlat på en leksaksbil och slagit munnen. Det hade forsat blod och hon trodde att han kanske bitit sig i tungan men att hon inte visste eftersom han inte ville öppna munnen. Efter en liten stund lät han mig motvilligt titta i munnen och jag såg då att hans övre vänstra framtand hade tryckts in. Aj!

Eftersom mottagningen till Teds doktor ligger på vägen hem från dagis, stannade jag där för att höra om någon av läkarna där kunde ta sig en titt på Ted. Det skulle gå bra och efter en stund fick vi komma in till doktor DePaula. Hon kände på tanden och trodde att det nog inte var någon fara, mer än att tanden var sned och troligtvis skulle bli missfärgad. Men, hon bad en kollega om ett andra utlåtande. Kollegan tyckte däremot att jag borde ta Ted till en tandläkare. Ted var inte direkt förtjust över att de två läkarna skulle peta på hans onda tand.

Vi åkte hem och Ted somnade utmattad av allt ståhej efter att jag burit in honom från bilen. Under tiden han sov kontaktade jag vårt försäkringsbolag och bad dem hjälpa mig med att hitta en tandläkare som kunde ta emot Ted och som accepterade vår försäkring. Vi fick till slut en tid till nästa morgon. Under resten av dagen verkade Ted må bra och han visade inga tecken på att det gjorde ont i munnen.

I morse infann vi oss på barntandläkarmottagningen och fick träffa doktor Stephanie. Hon kände på tanden och beslutade att det var bäst med en röntgenbild. Det tog fem försök innan det blev en bra bild. Det är inte så kul när någon försöker stoppa in en plastmojäng i ens mun och du inte förstår varför och när de dessutom luras med att det är en kaka. Uff!

När röntgenbilden till slut kom upp på skärmen såg vi att mjölktanden som tryckts in hade kommit åt den bakomliggande permanenta tanden och att den hade fått sig en liten knuff uppåt. För att den permanenta tanden skulle ha möjlighet att gå tillbaka till sitt ursprungliga läge måste mjöktanden bort.

För att säkerställa att Ted inte skulle kunna röra sig, spändes han fast i tandläkarstolen i en slags mumieliknande blå inpackning. Fastspännandet skedde under sång från tandläkaren, sköterskan, och mig. Vi sjöng "the weels on the bus". Ted såg mycket förvirrad ut och inte skulle det bli bättre på en stund. Efter lite bedövande salva på tandköttet fick han två stick runt tanden av bedövningssprutan. Sedan drogs tanden ut. Vid det laget var han nästan skräckslagen. Stackars liten!

Som tur var så var räddningen nära. Mammas famn, nappen i munnen och tiger i handen tröstade bra. Dessutom belönades Ted med två pris, en vindsnurra och en maracas. Tanden fick vi ta med oss i ett litet etui som kunde hängas runt halsen.

Teds första tandläkarbesök visade sig bli mer dramatiskt än väntat. Nu får vi hålla tummarna för att det läker bra i munnen och att den permanenta tanden inte tagit någon större skada. Om en vecka ska han på återbesök.

Här är tanden och det lilla etuiet som kan hängas runt halsen.

Vindsnurran fick Ted efter röntgenbilderna.

Maracasen fick han när allt var färdigt.