Destrehan Uncovered: Jack

Nu är han här, vår egen lille Jack! Den 15 september, kl. 05:32, kom han till världen. Kärlek och lycka perfekt fördelat på 50,5 cm och 3580 g.

Han hade bråttom den lille krabaten, på mer en ett sätt. För inte nog med att han kom nästan tre veckor före beräknat datum, så kom han också ut med all hast. Ja, det gick fort och under lite väl dramatiska former. Men, allt slutade väl för både mor och barn.

Det hela startade med att vattnet gick strax efter midnatt, den 15 september, dock utan värkar. Vår barnmorska rådde mig att försöka vila några timmar, för att samla krafter för vad som väntade. Vid två/halv tre kom första värkarna, de gick bra att andas igenom men var ändå rätt så starka, ca 5-7 min mellan vid det laget. Raskt gick det ned till 3-5 min mellan, och vi bestämde oss för att åka in till sjukhuset. Under tiden vi packade det sista och vår granne Cathrine kom för att passa Ted, var det plötsligt ca 2 min mellan värkarna, och de var inte att leka med. De var otroligt kraftiga och mellan topparna gjorde det rejält ont, och det gavs ingen chans till återhämtning.

Med stor möda lyckades jag ta mig in i bilen, men insåg genast att jag inte klarade av att sitta. Vad gör en gravid kvinna då? Jo, jag försökte ta mig in bak i bilen för att ligga ned. Det slutade med att jag stod på alla fyra i bagageutrymmet, krampaktigt hållandes runt ett av baksätena. Cathrine kom snart ut för att kolla varför vi inte kommit iväg ännu, och rätt snart kom vi alla fram till att vi omöjligt skulle kunna ta oss till sjukhuset ca 40 min bort, i det tillståndet jag var. Jim ringde efter ambulans, och efter en stund dök det upp två (!) polisbilar med blåljus på. De hade också fått vårt larm till 911 och skulle givetvis kolla vad som var på gång (stilla natt kanske?).

Så där stod jag, i bagaget på vår bil, med ändan i vädret. väntandes på ambulansen. Jim pratade med poliserna, medan Cathrine masserade min rygg och smällde myggor i den varma septembernatten. Allt under skenet av blåljusen från de två parkerade polisbilarna. Vid det laget var troligtvis alla i det närmsta grannskapet också vakna. Så småningom kom ambulansen och jag baxades ut ur bilen och upp på båren, och in i ambulansen. Men, innan avfärd skulle den ena ambulanssjukvårdaren sätta dropp. Eftersom han misslyckades med det första tog det en stund innan vi äntligen körde iväg. Värkarna blev bara kraftigare och kraftigare, och inte gjorde den skumpiga färden det hela lättare. Jim satt fram med ambulanssjukvårdaren som körde, då hon inte riktigt visste vägen till vårt sjukhus inne i New Orleans, fick Jim guida henne med hjälp av gps:en i sin mobil.

I ambulansen har jag en stark känsla av att det inte är långt kvar nu innan krystvärkarna kommer. Men, mannen försäkrar mig om att det ännu är en god stund kvar till det. Hur kan jag känna så fel, tänker jag. När vi väl var framme och jag rullats in i sjukhusbyggnaden, säger den manlige ambulanssjukvårdaren att nu finns det tid för dig att få något mot smärtan om du vill. Efter det följer ett sjabblande med hissen för att ta oss upp på andra våningen och förlossningsavdelningen. Under tiden jag rullas in på förlossningsrummet är barnet halvvägs ute, och i samma stund de stänger dörrarna är han ute. Två-tre starka krystningar, och swoosh, så föds han på ambulansbåren! (Anna G, jag lånar swoosh-beskrivningen från dig, för det var så det var.)

I nästa inlägg ska jag skriva mer om sjukhusupplevelsen efter födseln.