Saba

Vid det här laget borde vi kanske blivit vana vid allt strul kopplat till själva resandet. Men, att vi skulle mista halva vårt bagage, var ändå inget vi var beredda på. Någonstans mellan Dominica och St. Maarten, med mellanlandning på Antigua och St. Kitts, kom vår ena resväska bort. Vi hoppades in i det sista att den skulle dyka upp innan vi skulle ta flyget vidare till Saba. Men, icke sa Nicke.

Efter att vi landat på världens kortaste kommersiella landningsbana, 400 m, åkte vi en vindlande taxitur upp längs bergssidan till byn Windwardside, där vi bokat vårt boende. De 141 trappstegen tog oss upp till vår lilla stuga, som låg högst belägen av dem alla, och som bjöd på en utsikt därefter.

Halvt bagage innebar ändrade planer för uppehållet på Saba. Första dagen blev därför en dykdag för Jim, och en "strosa-runt- och ta-det-lugnt-dag" för mig och Ted. Om man nu kan kalla det för att strosa när man går de 141 trappstegen ned och upp, samt fram och tillbaka till byn, med en höjdskillnad som kan avskräcka en get. Bra benträning är det i alla fall.

Vårt förlorade bagage dök som tur var upp, så idag gjorde vi slag i våra bergsbestigarplaner och gick upp på Sabas, och Nederländernas, högsta berg, Mt. Scenery 887 möh. Startpunkten för vår vandring låg på 400 möh, men för att komma dit var vi förstås först tvungna att ta oss ned från vår bergsboning. Vägen upp till toppen gick över 1064 trappsteg, och var bitvis ganska halkig av våta löv och lera. Strax innan vi skulle nå ledens slut, såg vi en skylt om "scenic view" som pekade mot en stig som gick bort från huvudleden. Vi trodde att stigen bara skulle ta oss ett trettiotal meter längre bort, men den bara fortsatte och fortsatte, och blev lerigare och lerigare. Till slut kom vi fram till stigens ände, och där fann vi en betongpelare som troligen markerade den högsta punkten. Eller, Jim och Ted nådde fram till pelaren, medan jag fegade ur den sista biten och lyckades aldrig ta mig helt upp. Är man höjdrädd så är man, det är svårt att förklara för den som inte vill förstå. Efter den avstickaren gick vi vidare upp längs huvudleden. Tyvärr var det i princip helmulet uppe på toppen, men vi lyckades skymta en gnutta av havet. Innan vi återvände ned, gjorde vi ytterligare en avstickare till vad som möjligen också kunde vara den högsta punkten. Dit upp tog vi oss alla tre, men vi belönades inte med någon utsikt. Dock fick vi utstå att bli bitna av några särdeles aggressiva myror. Nedstigningen gick bra, trots de halkiga partierna.

Nu återhämtar vi oss i vår stuga, middag tänker vi inta på restaurang Eden. Imorgon ska vi lämna Saba, och tillbringa det mesta av dagen på den en gång i tiden svenska kolonin St. Barthelemy.

Saba från luften.

Manuell luftkonditionering i planet.

Vår stuga. In the sky.

Mysigt.

Vår utsikt.

En bit av den långa trappan.

Windwardside

Starten på vandringen mot toppen av Mt. Scenery.

Ut på tur.

Stopp, nu räcker det!

Brant!

På högsta punkten.

Vandraren

Windwardside sedd från ovan.

Middag på Eden.

Mums!

Sista utflyktsdagen på Dominica

Frukost i en frodig trädgård är det inte så ofta man får. Men, idag inledde vi dagen på det viset, och det var inte vilken frukost som helst. Nybakade småfrallor, till Jims förtjusning, två olikas sorters hemmagjord marmelad, apelsin och banan från gården, avokadosallad, till min förtjusning, och havregrynsgröt som gick hem hos minsteman i familjen. Frukostgäster var också två katter, en höna, och en tupp. Ja, inte på menyn, de kivades nämligen om kattmaten, som vår värdinna ställt fram på uteplatsen.

Vår förmiddagsutflykt var en lagom lång vandring genom ett gammalt plantage, till ännu ett vattenfall, "Chaudiere pool". Bilvägen fram till där vi klev på leden, var kanske i ofärdigaste laget, men det gick vägen den här gången också. Vattenfallet var av det mindre slaget, men "poolen" nedanför var tillräckligt djup för att vi skulle våga oss på att hoppa i från en avsats ca fem meter högre upp. På vägen tillbaka till bilen, ville lille herr "jag-kan-själv" gå, och det gjorde han också. Sen somnade han snabbt när han väl kommit på plats i bilbarnstolen, och vi styrde åter mot stranden vi besökte igår.

Middag intog vi på en mysig liten strandbar, belägen vid "Point Baptiste Beach". Nöjda med dagen återvände vi hem till vårt boende. Imorgon lämnar vi Dominica och reser till ön Saba.

Frukost

Okej, en liten tugga kan du få.

Vårt boende i Calibishie.

Ted och Nikita leker i vårt rum efter frukosten.

Vägens slut.

Chaudiere pool

Förste hoppare.

Andre hoppare.

Tandemhoppare.

Ibland är det bra med en hjälpande hand, eller två.

Point Baptiste beach

Hungriga.

Lördag i Karibien

Alla som vi mött här på Dominica, förutom damen hos hyrbilsfirman, har verkligen varit trevliga och hjälpsamma. Folk längs vägarna hejar, och ser man det minsta tveksam ut i en korsning, är det alltid någon som visar en i det de antar är rätt riktning för oss. Som i morse, då jag gav mig ut för att köpa lite nybakt bröd till frukost. När jag gick över en bro mötte jag en man med rastaflätor, han sa godmorgon och undrade vart jag var påväg. Artig som jag är, svarade jag att jag ville köpa lite bröd. Han undrade om jag visste var det fanns ett bageri, och jag svarade att jag antog att jag skulle hitta ett om jag gick runt lite. Jag kan visa dig, erbjöd han sig, och tillade att brödförsäljningen inte hade kommit igång så här tidigt på en lördag. Klockan var strax efter sju. Eller så kan du bara beskriva vägen, sa jag, du är kanske påväg någonstans själv. Inga problem, jag visar dig vägen, det är lördag och då har jag inget viktigt att göra. Sagt och gjort. Han följde mig till ett litet ställe i en gränd. Ingen skylt fanns det som skvallrade om det lilla bageriet. Jag hade aldrig hittat det själv. När jag hälsat på bagaren Moses, begav sig min vägvisare av. Tacksam och glad kunde jag återvända med en påse med nybakat bröd i handen.

Efter frukost lastade vi in vårt pick och pack i bilen och begav oss norrut längs öns västra kust, mot den tidigare huvudstaden Portsmouth. Väl där mötte vi David, namngiven efter orkanen med samma namn som ödelade stora delar av ön 1979, som tog oss med på en båttur upp längs Indian River. Det blev en stilla tur längs floden. Medan David rodde båten, berättade han lite om staden och flodens historia. Han pekade ut växter, fåglar, fiskar, och ödlor, som passerade förbi, samt platser längs floden som använts i den andra filmen om "Pirates of the Caribbean". Vi gjorde ett stopp vid en liten bar längs flodkanten, innan båten vände åter och tog oss tillbaka till utgångspunkten.

På eftermiddagen siktade vi in oss på vad som sägs vara öns vackraste strand, Batibou Bay Beach. Vägen ned från huvudvägen till stranden var minst sagt ojämn. Men, vi tog oss ned (och upp) helskinnade, och blev inte besvikna av synen vi möttes av. Stranden var av sand, havet var turkost, palmerna skuggade skönt. Det var ingen direkt trängsel att tala om, där var en grupp bestående av fem vuxna och ett gäng barn. Vi badade, snorklade, och Ted lekte glatt med de andra barnen. Till sist blev vi bjudna på mat av det andra gänget, som visade sig bestå av en tysk kvinna och hennes barn, en amerikanska plus barn, en belgiska plus barn, och två män från Dominica. Alla, utom en, bosatta på ön. Att maten innehöll små hela fiskar, låter vi falla in under rubriken "exotiskt" istället för "motbjudande".

Från stranden hade vi bara en kort bit att köra till vårt nästa boende. Vi anlände innan skymningen till vårt B&B i Calibishie, beläget längs öns norra kust.

Indian river

David knåpade ihop några fina figurer av palmblad.

Batibou Bay beach

Det flyter bra här.

Ted leker med nyförvärvad kompis.

Bild på en lustig skylt i Roseau. Något ovanlig kombination.

Hav och berg

Värmen slog emot oss när vi på torsdagsmorgonen kom ut på gatan nedanför vår lilla lägenhet. Dominicas huvudstad, Roseau, hade precis som vi, just vaknat. På de trånga gatorna styrde vi söderut längs den västra kusten. I sikte hade vi "Champagne beach and reef", känd för sitt bubbliga vatten. Vi var först på plats och kunde lugnt välja vilken sten vi ville slå ner rumpan på. Stranden var nämligen en stenstrand, och ingen sandstrand. Men, nu var det de vulkaniska bubblorna vi var ute efter. En bit ut fann vi den del av korallrevet som givit namn till platsen. Från botten steg bubblorna upp till ytan, och kittlade skönt när man simmade genom dem.

Efter lunch på ett lokalt pizzahak inne i Roseau, begav vi oss upp i bergen och mot "Emerald pool". Även här lyste turisterna med sin frånvaro, och efter en kort vandring kunde vi bada i vattnet nedanför vattenfallet. Det kändes uppfriskande med det 23-gradiga vattnet, och skönt att skölja bort saltet på huden efter havsbadet. När vi var nöjda med badandet för dagen, gick vi tillbaka till vår startpunkt. Ted, som helst vill göra allt själv nu för tiden, knatade på hela vägen dit och tillbaka. En sträcka på ca en kilometer.

Dominica är en regnskogsbeklädd och bergig ö, med hundratals vattendrag av kristallklart vatten. Ön är tämligen oexploaterad, och det begränsade utbudet av fina stränder gör säkert sitt till för att hålla turisterna borta. Fredagen dedikerade vi till de fantastiska bergen och vattenfallen. Vårt första stopp var vid "Trafalgar falls". Det var en kort vandring för att beskåda två vattenfall.

Nästa anhalt, "Ti Tou Gorge", var lite mer äventyrlig. Simmandes genom en smal bergsskreva, kunde man ta sig fram till två små vattenfall. Lite småläskigt var det att simma in i den mörka tunneln, men när ögonen väl vant sig, kunde vi se och uppleva något vi aldrig gjort förut. Platsen finns förevigad som bakgrund till en scen ur en av de fyra filmerna i serien "Pirates of the Caribbean". För övrigt är det många platser på ön som kommit på vita duken tack vare Depp & Co.

Tredje och sista mål för dagen, var en 45-minuters vandring till "Middleham falls". Vägen dit gick mestadels uppför, knappt 200 meters stigning, och Ted passade på att ta en välförtjänt tupplur i bärmesen under tiden vi svettade oss uppåt. Stigen gick genom djungeln, och det kändes smått overkligt att vandra omkring i detta gröna hav av växter, och till ljudet av främmande fågelkvitter. Den sista sträckan ledde oss nedåt mot fallet, och väl framme möttes vi av den mäktiga synen av det drygt 60 meter höga vattenfallet, ett av de högsta på ön. Vi klättrade ned till vattensamlingen nedanför fallet, och badade i det rena och klara vattnet. Jim vågade sig också på att kättra upp till en avsats på klippväggen, och hoppa ned i vattnet. Det svalkande vattnet gav Ted nya krafter, och han kämpade sig envetet uppåt i en timme, innan han gav med sig att åter färdas i bärmesen på pappas rygg. Trött av klättringen, somnade han ganska snart igen i sin tron.

Champagne beach

Att åka på pappas rygg är kul.

Att låna mammas simglasögon likaså.

Även coola killar kan snubbla.

Vi bekantar oss med en tjej utanför ett dagis i Roseau.

Emerald pool

Klart vatten.

Trafalgar falls

Ti Tou Gorge

Maria simmar ut ur bergsskrevan.

Många rötter på regnskogens golv.

Grönt är skönt.

Middleham falls

Hoppsan!

På väg tillbaka.

Kan själv!

Vila innan middagen.