Att sakna

Vi har nu varit tillbaka i norge i ca 2,5 månader och hittills känns det ganska bra. Det känns lite som om vi var klara med USA och det är skönt att vara tillbaka i ett civiliserat land, med berg och riktig vinter. Det känns också väldigt konstigt. Tre år har gått otroligt fort och ibland undrar vi om det verkligen har hänt eller om det bara var en dröm, och att vi nu är tillbaka i verkligheten.

Vi har fortfarande inte packat upp alla flyttlådorna, mest för att vi inte har plats för allt. Vi har sålt och gett bort en del grejer på finn.no, och monterat många meter hyllor, men det är en bit kvar innan vi kan köra in bilen i garaget.

Tur att ett garage var tomt när vi kom tillbaka.
(Det andra var fyllt med grejer som vi stoppat undan innan vi åkte.)

Glasbordet var välpackat i en perfekt koja (man vänder den bara upp och ned).

Ted, som innan returresan pratat förväntansfullt om att flytta tillbaka till "Drömmen" (Drammen) och "Gula skogen" (Gulskogen/"Gullskauen"), har stortrivts hela tiden. Han älskar snö och det är alltid svårt att få med honom hem från dagis (undrar vad personalen egentligen tror). Han säger att han tycker det är bättre i Norge än i USA. Han har åkt skidor några gånger, men det är fortfarande simning som är favoritsysselsättningen och han har nedräkning varje dag tills det är simskoledags igen. Han har precis avslutat sköldpaddsnivån och var stolt förra veckan när han kom hem med märket. Efter påsk börjar pingvinnivån. Han har redan börjat slänga sig med en del norska ord och fått en något konstig svensk dialekt. I alla idrottsevenemang håller han på Norge.

Jack var till en början mer tveksam och gillade inte alls att ha overall på sig. När han ramlade i snön kunde han inte komma upp, och blev förstås arg. Nu verkar han ha vant sig och trivs bra med att vara ute. Eftersom det är jag som är hemma nu har han blivit mer pappas pojke än mammas, som det var förut. Vi vet inte riktigt vem Jack hejar på, men vi misstänker att han hade en stor dag när Kalla vann 10 km-loppet i Falun före Diggins och Gregg.

Skartur på åkrarna mellan Konnerud och Skoger.
Norge är vackert även på sina fulare delar.

Det finns förstås många saker som vi kommer att sakna från tiden i USA. Här är några:

• Sommar nästan året runt. Vi har inget emot riktig vinter, men när det i november är kallt, mörkt, regnar och blåser kommer vi att undra varför vi inte förlängde vistelsen ytterligare.
• Privat pool. Ted badade i princip varje dag från april till oktober och kunde själv ta sig från ena sidan poolen till den andra innan han fyllt tre.
• Bil utan tak med 412 hk. Kör för tillfället en Volvo V70 -98 med 140 hk.
• Enormt utbud av bra restauranger med överkomliga priser. Vi har hittills inte ätit på restaurang en enda gång sedan vi kom tillbaka till Norge.
• Det bekymmersfria livet: Ingen snö som ska skottas, gräs som ska klippas, altaner som ska oljas osv.
• Amazon.com! Gigantiskt utbud, bra priser, fri frakt, leverans hem till dörren, skattefritt, fria returer och fantastisk kundservice. Här ligger Norge långt, långt efter. I slutet abonnerade vi på allt från toapapper och tvål, till nötter och vitaminer.
• Söndagsöppet i butikerna. Ibland är det faktiskt fint väder på lördag och dåligt väder på söndag, då passar det bättre att åka till Ikea på söndagen.
• Närheten till Karibien med dess fantastiska öar, och kryssningsbåtar 30 minuter från dörren. Vi föredrog nog faktiskt Karibien framför Hawaii.
• Drygt två timmar med bil till Alabama och Florida med stränder i världsklass.
• Musikutbudet. Att gå en runda på stan och i flera gathörn höra musiker på hög nivå är ganska häftigt. För att inte tala om jazzklubbarna och festivalerna.
• Happy hour på lokala sportpuben, där man fick en stor Frozen Margarita (1 liter) för priset av en mellan.
• Onödigt stort hus. Att ha två rum som man inte ens använder är lyxigt. Nu känns vårt norska hus alldeles för litet...

Eftersom den här bloggen startades för att dokumentera upplevelserna under tiden i USA lever den redan på övertid. Detta blir därför antagligen det sista inlägget. Tack till alla som följt med!

Jänkarna

Hur är egentligen amerikanerna? Vi tycker nog att vi upplevt dem ganska mycket som förväntat. Det är ju svårt att generalisera, och självklart är inte alla amerikaner likadana, men vissa olikheter mellan svenskar och amerikaner kan man nog se.

En sak som antagligen alla noterat som varit i USA, eller sett amerikanska filmer, är att de oftast hälsar med en fråga utan att direkt förvänta sig ett svar: "How is it going?", "What's up?". Vi har väl egentligen ännu inte blivit riktigt bekväma med det men man tänker inte så mycket på det som från början. Favoritsvar på den första måste väl vara "It's going". Jag har också tänkt på att alla amerikanare alltid använder namnet när de hälsar: "Good morning, Jim", "Good night, Jim". Det är lite jobbigt för mig som har så svårt att komma ihåg namn. Amerikanerna är också generellt sett väldigt mycket mer för att småprata med folk de inte känner. Vi tror att vi har blivit lite påverkade av detta och nu lite oftare pratar med folk vi inte känner.

Vi har blivit bekant med fler grannar i USA än i Sverige eller Norge, vilket förstås beror på att det är mycket mer naturligt att man börjar prata med främlingar, samt att man inte bara hejar utan ofta stannar upp och pratar lite. Vi har upplevt grannarna som hjälpsamma och har haft grannar som tidigt erbjudit sig att vara barnvakt och har blivit erbjuden skjuts till flyget när taxin varit sen mm. Sammanfattningsvis tycker vi att det har varit väldigt trevligt att bo i ett amerikanskt bostadsområde.

En annan kulturell skillnad är alkoholkulturen. Det är helt normalt att köra bil till puben, ta några öl och sedan köra hem. I Louisiana finns det också massvis av ställen där man kan köpa diverse frozen margarita- och daiquirivarianter "to go", i bägara à la McDonald's. På vissa ställen finns det till och med drive through, så att man inte ens behöver kliva ur bilen. Av någon anledning har vi missat att fotografera något av dessa hak, som vi nog inte sett någon annanstans. Något annat unikt är att det i French Quarter är fritt fram att dricka alkohol på gatan.

Vad vi har noterat när vi har varit på vattenland är att ingen duschar före eller efter. Det är knappt att det finns någonstans att byta om, och där är man alltid ensam. Det finns heller inga skyltar om att man måste duscha innan, så vattenkvaliteten och klornivån är vi ganska skeptiska till. Vi tror att det främst beror på att de av någon anledning är väldigt rädda för att visa sig utan kläder. Inte heller barn tycker de är OK att se nakna, och en av mina kollegor hade väldigt svårt att förstå att man i Sverige kunde låta små barn bada nakna utomhus. En annan märklig sak är att det är helt normalt, även bland vuxna, att ha kalsonger på sig under badbyxorna, men det kanske det snart är i Sverige också.

På jobbet

Eftersom jag jobbat på en norsk firma, och det antagligen påverkar företagskulturen ganska mycket, är det svårt att riktigt veta hur det är på en amerikansk arbetsplats, men vissa skillnader tycker jag ändå att man kan se. En sak är att amerikanerna inte verkar ha, eller kunna hantera, samma frihet som i Sverige/Norge. Min amerikanske chef, som sa att det var stor skillnad på vår firma och ett "vanligt" amerikanskt företag, menade exempelvis att det var otänkbart på hans förra jobb, att som chef, utan att fråga någon, ta med avdelningen på lunch. Ett annat exempel är avsaknaden av flextid. Möjlighet för hemmakontor hade provats tidigare, men dragits in eftersom det missbrukades så mycket. Precis innan vi åkte hem skulle ett nytt försök göras, men bara för de med seniortitlar.

Jag upplevde också att respekten för cheferna var större än i Sverige/Norge. Nu var de flesta av mina kollegor nyutexaminerade, men det var ganska mycket av att bara göra som chefen säger, utan att säga något, även om man tyckte att det var fel.

Stämningskulturen kommer in även på jobbet. Jag upplevde att man var mycket mer rädd för att göra förändringar i konfigurering/funktioner än vad man är i Norge, på gott och ont. Det fanns också fler procedurer och längre checklistor som skulle följas.

Kunderna i USA är mycket mer krävande än i alla andra länder jag jobbat i. Jag pratade inte jätteofta med kunder, men jag hann ändå bli ändå utskälld i telefonen ett par gånger. En gång var efter orkanen Isaac, då hela kontoret var evakuerat, vägar var avspärrade och de anställda var utspridda och omöjliga att få tag på, och jag var den enda från vår avdelning som åkt för att jobba från Houstonkontoret. Då fick jag minsann höra att det var “totally unacceptable” att vi inte hade någon som kunde komma till deras båt, eftersom de sagt till långt i förväg.

En annan gång när jag vikarierade som chef var jag med om att de ville byta ut en ingenjörer som inte gav dem det svaret de ville höra, trots att det var rätt svar, vilket jag verifierade. När jag sa att vi för tillfället inte hade någon annan skickade de honom iland i alla fall och krävde att få någon annan, som ju inte fanns.

Och så där håller de på. Även ute på båtarna är det mer krav på att man exempelvis ska jobba utan vila tills man är färdig, att det måste vara färdigt senast om 8 timmar osv. Det finns såvitt jag vet heller inga arbetsmiljölagar eller anställningsavtal som förhindrar detta, så de amerikanska cheferna verkar ofta vara mer på kundens sida än på den anställdes. Jag upplevde också att det är många amerikaner som har något slags behov av att få visa att de kan, eller tror sig kunna, bestämma. Det finns exempel på kunder som hotat med att de ska se till så att någon blir uppsagd.

Anställningstryggheten är i stort sett obefintlig och man kan bli avskedad utan större motivering. Det saknas ömsesidigt uppsägningstid och det var ganska ofta man fick en e-post där de ville informera om att någon inte längre jobbade i firman och att “hans/hennes sista dag var igår”. Om man sa upp sig var det dock kutym att i alla fall säga till en vecka i förväg. Men det måste vara väldigt besvärligt för arbetsgivaren att kunna bli av med vem som helst utan förvarning.

Det finns ingen lagstadgad rätt till semester i USA. Det är upp till respektive företag att bestämma vad som gäller. Hos vår firma utökas antalet semesterveckor ju längre man jobbat i firman. Första året har man en vecka. Sedan har man två veckor tills man har jobbat i fyra år, tre tills man jobbat i 10 år, fyra veckor tills man jobbat i 15 år. Därefter får man fem veckor.

Vid födsel har man i USA lagstadgad rätt till 12 veckor obetald ledighet - om företaget har minst 50 anställda. I vissa delstater har man förbättrat dessa minimikrav, men i övrigt är det upp till varje arbetsgivare om de vill erbjuda fler veckor, eller betald ledighet. Vill man vara hemma mer än 12 veckor får man hoppas att arbetsgivaren går med på det, men det är inte helt ovanligt att mamman avslutar sin anställning efter att barnet fötts. Det var en del förvånade reaktioner när jag berättade att jag skulle vara hemma i 8 månader med full lön.

En lustig sak är att USA är ett av de sista länderna i världen som fortfarande officiellt använder brittiska måttenheter (förutom USA endast Liberia och Burma). Det ska ha gjorts något misslyckat försök att gå över till metriska systemet. Det är lite märkligt, för bland de jag har diskuterat detta med verkar alla vara överens om att detta är vansinnigt och bara besvärligt. När de räknar på något måste de oftast konvertera till metriska systemet i alla fall. Det som jag tyckte var mest besvärligt var att nästan alla ritningar var i fot, tum samt bråkdelar av tum (t.ex. 164’ 11 3⁄8”). Och det går ju inte att räkna med utan att konvertera till något decimalt.

Vapenkultur

Det råder som de flesta vet en helt annan vapenkultur i USA än i de flesta andra länderna, och antagligen ännu mer i Louisiana än genomsnittet i USA. Vi har sett några exempel på detta.

I Kongsbergs kontorsregler står det inskrivet att man inte får ha med sig vapen, men vid ett flertal tillfällen har jag sett vapendelar och ammunition ligga på skrivbord i kontorslandskapet eller t.o.m. i på bordet i mötesrummet. Oftast är det något som någon har beställt och fått levererat till kontoret. Det är heller inte något konstigt att på lunchen åka och skjuta lite, vilket jag provat.

Vi vet ingen siffra, men det är väldigt vanligt att man har vapen hemma, och i bilen, för att försvara sig. Det de inte verkar förstå är att detta antagligen bara gör det mer sannolikt att bli skjuten själv. Men de har också väldigt stor tro på sig själv och jag hörde en som allvarligt menade, att om han skulle åka på jobb till något piratdrabbat land så ville han ha utbildning på automatvapen först. Så att han kunde försvara sig ifall det skulle komma pirater ombord. Vart han skulle få vapnet ifrån förtäljde inte samtalet, men han kanske skulle övermanna en pirat och ta det...

Ett par gator ifrån där vi bodde såg vi en skylt där det stod något i stil med “Drive slowly - if you run over our kids you will not need a lawyer”. Detta var längst in på gatan där antagligen bara deras närmaste grannar körde. Kanske inte jättebra för grannsämjan. Tyvärr han vi nog inte få med den på bild innan den plockades ned.

Sedan läser och hör man ju förstås om skjutningar ganska ofta, inklusive vådaskjutningar. Nuförtiden gör man ju det i Sverige också, men det är nog några år kvar till New Orleans-nivå. New Orleans ligger ofta med på “topplistor” över USA:s farligaste städer och har under många år varit den stad i USA som haft flest mord per invånare, och även legat “högt upp” i internationella jämförelser. Senaste åren har dock statistiken förbättrats något. Mord sker förstås mest p.g.a. uppgörelser i den undre världen, och hålls framför allt till vissa områden i staden, men det förekommer även skjutningar bland allmänheten och där det anses vara mer säkert att vistas. Det förekom förresten också ett mord i huset snett mitt emot huset där vi först bodde. Vi hade hunnit flytta därifrån då, men lite olustigt känns det ju.

Det som också är lite komiskt med den här vapenkulturen är ju att en ganska stor andel amerikaner låtsas vara troende kristna och regelbundet går i kyrkan. Eller som presidenterna brukar avsluta i samband med att de förklarat krig - “God bless america!”. Bilderna nedan är också lite på det temat och är tagna i Florida 17 mars 2003, tre dagar innan USA anföll Irak.

God bless our troops

Det finn olika sätt att marknadsföra juveler.