Washington D.C - dag 1 och 2

Efter att ha hämtat Ted på dagis åkte vi direkt till Jims jobb och plockade upp honom för avfärd mot flygplatsen. Vi lämnade bilen på långtidsparkering och anlände i god tid till flygplatsen. Planet till Washington var försenat, så vi kunde äta middag i lugn och ro.

Flygresan tog dryga två timmar och vi anlände till Washington Dulles Airport ca en timme senare än planerat. Vi begav oss direkt till hotellet som låg i närheten av flygplatsen. Bums i säng!

Nästa morgon tog vi vårt pick och pack med på en 4-5 mil lång bussresa in mot stan, och därefter en dryga två kilometers vandring till vårt nästa hotell, Hampton Inn. Där kraschade hela familjen och tog en timmes sovpaus. Efter den välbehövliga vilan begav vi oss ut för att hitta något att äta.

Mexikanska restaurangen Oyamel gjorde oss mätta och belåtna och redo för att börja utforska huvudstaden närmare. Rätt så snart fick vi syn på en sk "hop on - hop off -tour"-buss och bestämde oss för att köpa biljetter. Eftersom det var memorial weekend och det kunde förväntas störningar i trafiken, fick vi ett extra dygn till vår 48-timmarsbiljett. Vi hoppade genast på den röda linjen och åkte med den några stopp innan vi klev av vid U.S Capitol.

U.S Capitol är mötesplats för kongressen. 1793 lade George Washington den första grundstenen, men byggnaden har fått genomgå både återuppbyggnad och ombyggnation innan den fick dagens utseende. Kort efter det första färdigställandet brändes nästan hela byggnaden ner till grunden av engelsmännen under det sk "War of 1812".

U.S Capitol utgör den östra delen av the National Mall, som är ett ca 3 km långsträckt parkområde (och nationalpark) beläget mitt i staden och kantat av historiska monument och muséer. Området är verkligen storslaget, men tyvärr så pågick där ett massivt restaureringsarbete och stora delar av gräsområdet var uppgrävt, och helhetsbilden blev därför inte alls så vacker som den måste vara när allt är som det ska.

Jag såg fram emot att resa norrut från Louisiana och mötas av något behagligare temperaturer, men tji fick jag. Hela helgen rådde värmebölja och temperaturen låg tryggt på dryga 30C. Vi passade därför på att ta en glasspaus i skuggan innan vi promenerade vidare bort mot Washington Monument.

Washington Monument är en 169 m hög stenobelisk gjord i marmor, granit och blå gnejs, uppfört till minne av George Washington. Monumentet började byggas 1848 och färdigställdes 1884, och är världens högsta stenstruktur och världens högsta obelisk. I augusti 2011 skadades monumentet i samband med en jordbävning, och har sedan dess varit stängt för allmänheten. Inne i monumentet finns en hiss som kan ta en upp till toppen på 70 sekunder. Fram till att Eiffeltornet byggdes 1889 var monumentet den högsta strukturen i världen. Idag är det skyskrapan Burj Khalifa i Dubai som är världens högsta struktur med sina 830 meter.

Om man går norrut från Washington Monument kommer man till Vita Huset. Vita Huset som ligger på 1600 Pennsylvania Avenue NW, byggdes 1792-1800 och har varit hem för alla amerikanska presidenter sedan John Adams som var USAs andra president. Vi styrde givetvis våra steg i den riktningen och möttes av en folksamling vid en avspärrning mitt på den stora öppna gräsplanen söder om presidentens hem. Vi skymtade några människor ute på balkongen och jag sa skämtsamt "nu ser vi Obama". Tänk så rätt jag hade! För några minuter senare öppnades avspärrningen och vi fick information om att presidenten hade varit ute på balkongen.

Efter att ha sett presidenten och hans hem traskade vi trötta mot hotellet och stannade för middag på en japansk restaurang där det blev sushi för mig och teriyakikött och ris för Jim. Ted fick en mini-buffé bestående av misosoppa, sushi, och kött med ris.

I väntan på bussen in till stan.

Vårt hotellrum.

Lunch på Oyamel.

Jim köper biljetter, Ted är missnöjd.

Det var bara på första resan vi satt uppe på taket, sen blev det för varmt.

Redo för sightseeing.

Alldeles intill U.S Capitol ligger botaniska trädgården. Där var det grönt!

U.S Capitol, en mäktig byggnad med roliga trappor.

Om vi återvänder ska vi ta en guidad segwaytur.

Gräsmatteplanering i the National Mall.

Washington Monument.

Hey mr President!

Great Falls, Maryland

Vi gjorde ett sista stopp innan avfärd mot flygplatsen.

Båttur på Potomac river

Fader Abraham

Vi hälsar på Lincoln.

U.S. Capitol

Svettig sightseeing i huvudstaden.

På väg till Washington

Planet är lite försenat, men snart bär det av.

Vattenlek

I helgen har vi verkligen utnyttjat poolen och badat massor. Extra roligt har det varit med våra nya badleksaker, en flytande fåtölj och armpuffar till Ted.

Coola killar

Det är kul att hoppa i



På språng

Tjohoo!

Fläskläpp

Igår ringde föreståndaren för Teds dagis till mig och undrade om jag kunde komma dit eftersom Ted ramlat och bitit sig i läppen. Jag åkte dit och möttes av föreståndaren och Teds fröken Danielle som hade Ted på armen. Han var vid ganska så gott mod, lite gråt som satt kvar i halsen, och en fläskläpp. De hade inte sett vad som skett men han hade förmodligen trillat av en stol och slagit hakan i bordskanten och bitit genom överläppen. Innan vi åkte därifrån var de noga med att jag skulle skriva under ett papper där olyckan var noterad, så nu har vi nog inga chanser att stämma dem...

På eftermiddagen åkte vi till "lekparken under bron" och träffade våra vänner. Det blev en härlig stund då barnen fick leka utomhus i skuggan av bron.

Fläskläppen skymtar litegrann.

Många turer blev det, upp och ned.

Kompisar

Sötnosar

Systrar

Liten konstnär

I lekparken

Mississippi

Har man inget annat för sig på en söndag kan man alltid köra lite bil för att dra sitt strå till stacken för ett högre oljepris. Idag efter lunch körde vi därför till grannstaten Mississippi. Då fick jag också bocka av den 21:a delstaten. Bara 29 kvar... Vi åkte en rekognoseringstur till "Gulfport Premium Outlets", ett köpcentrum med 70 olika butiker med märkeskläder till lågpris, ca 15 mil enkel väg. I Gulfport finns det också en fin strand och ett vattenland, men det får bli en annan gång. Blev det något handlat då? Nja, det var lite dåligt med det, bara en solhatt till Ted inhandlades.

Värt en tur för den som gillar att handla.

Kräftor och elefanter

Idag arrangerade Jims jobb "crawfish boil" för anställda och familjer. Kalaset hölls på Audubon Zoo i New Orleans, och totalt var det ca 50 personer som var samlade. Det bjöds på kräftor och räkor med de klassiska tillbehören, men där fanns också några andra rätter för de med mindre smak för de kokta skaldjuren. Och så fanns där en frysbox med diverse glassar!

Vi passade givetvis på att kika lite på några av djuren på zoo, bland annat fick vi se en mycket avslappnad liten björn, och ett par elefanter som tog sig ett bad. Ted roade sig bland klätterställningar och rutschbanor i lekparken, och premiärhoppade i ett litet hoppslott som Kongsberg ordnat. Men, roligast hade han nog när det började regna och han sprang runt i regnet.

Nackdelen med dagen var att det blev lite knasigt med Teds lunchvila som uteblev och byttes mot en liten slummer i bilen på väg hem. Knas med lunchvilan resulterar uteslutande i knas med insomnadet på kvällen. Men, man kan ha värre problem än så.

Elefanterna väntar på att få ta sitt bad.

På spaning.

Denna lilla krabaten såg ut att må gott.

Klättra upp.

Åka ned.

Denna var dock lite för läskig.

Det är kul att hoppa!

Mycket mat.

Dancing in the rain.

Födelsedagsfirande

Vi har haft en härlig dag, och jag har haft en fin födelsedag! Dagen har bjudit på paket från när och fjärran, födelsedagshyllningar över skype (inklusive sång), besök av goda vänner, blommor, het kladdkaka, poolbad, grillspett, och en massa glada tillrop på facebook. En toppendag med andra ord!

Ted med ett fint paket som kom med posten.

Förkylning och pyspunka

Dagissmittorna biter verkligen på Ted. Denna veckan var det dags för ny runda med förkylning. Det har dock inte varit så mycket feber att tala om, så vi har hållt igång ganska så bra här hemma. Jag vet inte riktigt om det är bra att bada när man är krasslig, men när det är dryga 30 C i luften så är det skönt att få svalka sig lite. Även om poolen håller nästan 30 grader den med. Dessutom är Ted ett riktigt vattendjur som skulle kunna bada hela dagen om han fick. När vi badar är han nästan mer under vattnet än över. Han gillar verkligen att dyka och det gäller att hänga med i svängarna när han kastar sig i.

På torsdagen skulle jag och Ted på "bad-dejt" hos några kompisar. När jag backat ut ur garaget och svängt ut på gatan märkte jag att det var något som inte stod rätt till med bilen. Jag gick ut och upptäckte att det var punka på vänster backdäck. Bara att backa tillbaka bilen upp på vår infart. Det var inte direkt läge att leta fram reservdäcket, och dessutom erbjöd sig våra kompisar att hämta oss. Senare på kvällen, efter att Jim upptäckt att det var en skruv som var boven i dramat, åkte Jim och köpte en kompressor så att vi kunde testa om det gick att pumpa upp däcket för att köra bilen till en däckverkstad dagen därpå.

Efter att jag gått med Ted till dagis på fredag morgon, ringde jag runt till diverse verkstäder för en ledig tid samma dag. När jag fått napp pumpade jag upp däcket igen och körde iväg. Jag hamnad hos Ray's ute i Kenner. Jag önskar att jag hade en bild att visa på stället. Det var en liten, liten skruttig byggnad som sett sina bästa dagar. Runt om huset låg gamla däck i drivor. Det var egentligen ingen bilverkstad, utan bara det lilla huset med en liten överbyggd yta i direkt anslutning till huset. Där fanns det knappt plats för en bil och jag fick backa upp min bil vid sidan om huset. Stället må ha sett oansenligt ut, men på 15 minuter var däcket reparerat och det kostade mig $15. Helt okej!

Inga badkrukor här inte.

Jazz Fest

På söndagen var det dags att besöka Jazzfesten, eller ”New Orleans Jazz and Heritage Festival” som den egentligen heter. Namnet till trots så är musiken väldigt varierad och festivalen täcker in alla musikgenrer som förknippas med New Orleans och Louisiana. Det är den näst största årliga händelsen i New Orleans, bara Mardi Gras är större. Flest besökare hade festen 2001 vid Louis Armstrongs hundraårsjubileum, då festivalen hade totalt 650 000 besökare. I år väntas ca 400 000 besökare. Festivalen är uppdelad på två helger, sista helgen i april (fredag - söndag) och första helgen i maj (torsdag - söndag).

Det var ett gäng riktigt stora artister på spellistan i år. Eller vad sägs om Beach Boys, Tom Petty and the Heartbreakers, Eagles, Foo Fighters och sist men inte minst: Bruce Springsteen and the E Street Band. Satellitradio är populärt här och det är tre artister som har sin egen kanal: Elvis, Pearl Jam och Bruce Springsteen. Då är man stor.

Söndagen var den varmaste dagen hittills på året vilket betyder alltför varmt för en normal svensk. Vi trotsade dock hettan och klämde, efter att vi lämnat Ted på barnpassning hos en grannfru, in oss alla fyra i mustangen, som dagen till ära var nyvaxad och glänste lite extra. Väl på festivalområdet var vi hungriga vilket avhjälptes med var sin "Po' Boy", dvs. en lokal variant av macka (Det finns för övrigt en egen Po' Boy-festival som går av stapeln i november).  Hettan försökte vi mildra med en s.k. "snowball", dvs. krossad is smaksatt med högkoncentrerad saft.

Planen var att vi skulle gå runt och titta lite på någon av de 11 andra scenerna innan det var dags för "the Boss", och jag hade själv hoppats se en skymt av Iron and Wine som skulle spela strax innan på en annan scen. Men vi anlände lite senare än planerat och efter att ha sett hur det såg ut framför stora scenen insåg vi snabbt att vi inte hade tid för något annat om vi skulle ha någon chans att se vad vi huvudsakligen kom för att se.

Vi lyckades dock klämma oss fram till en riktigt bra plats lagom nära scenen som vi sedan bevakade under den timmen som återstod tills det var dags. Bruce dök upp 10 minuter efter utsatt tid och gick ut hårt genom att riva av en rockig version av Badlands. Det var häftigt och det var nästan så att man fick lite rysningar.

Konserten fortsatte sedan i över 2,5 timmar och man kan inte säga annat än att han kan sin sak. Högt tempo mest hela tiden och diverse överraskningar. Som när han plockade upp en kille från publiken som fick sjunga med, plockade upp en dam som han dansade med eller slängde sig ut i publikhavet och flöt omkring en stund. Det är svårt att inse att han snart fyller 63.

En del texter var lite modifierade för New Orleans och i ett extranummer flirtade han också lite extra med publiken då han sjöng "When the Saints Go Marching In".

Det enda minuset var väl att han inte spelade The River, den kanske bästa låten som någonsin gjorts. På det hela taget var det dock en fantastiskt bra konsert som överträffade förväntningarna och kanske t.o.m. toppade Återtåget -96...

Vi åkte nöjda hemåt, och så klart ljöd E Street Radio i högtalarna! En live-version av The River blev det när vi kom hem.

Här var det fest!

Menyn kändes delvis som hämtad ur WoW med "Alligator Pie" och "Crabcake".

Det fick bli en Po' Boy.

Halvmätta och förväntansfulla.

En av de mindre scenerna.

När vi såg den här skylten visste vi att vi kommit rätt.

z

Vi var inte precis ensamma.

The Boss

Bruce tar hjälp av en kille i publiken.

Det blir inte så bra bilder med en iPhone, så nedan följer några bilder från Nola.com, där det också finns en recension.