Med livet som insats

Med Maria och Ted i Sverige får jag försöka underhålla mig bäst jag kan på kvällar och helger.

Det har blivit lite si och så med motionerandet på sistone, bl.a. för att jag varit halvkrasslig till och från ganska länge. Men sedan ett par veckor är jag frisk. Löpning är dock enligt mig bland det tråkigaste man kan utsätta sig för, bara ett nödvändigt ont. Dessutom har jag inte hittat några trevliga löprundor häromkring. Längs Mississippifloden finns det dock en asfalterad cykelbana som man även skulle kunna åka rullskidor på. Rullskidor har jag dock inga här, och det närmaske man kan komma i de lokala butikerna är väl rullskridskor.

Så förra helgen åkte jag till den enda sportaffären jag känner till och provade hela deras utbud av rullskridskor av typen inlines. Jag hittade bara ett par som inte var direkt osköna, så de fick det bli. De tillhörde dem allra billigaste (alla var för övrigt förvånansvärt billiga) och är antagligen inte säskillt bra. Dessutom var de definivt de fulaste... Men de kostade bara en femtedel av vad jag var beredd att betala. Så även om de är kassa så är det inte hela värden. Men nu har jag åkt två pass och överlevt båda gångerna. Och de känns faktiskt helt OK.

Första passet startade jag från ytterdörren. Det var ingen höjdare eftersom vägen till floden dels består av betong med skarvar att se upp för ca var femte meter och dels så grov asfalt att det nästan tar stopp ibland. Inte helt lyckat bland bilar. Men med hjälp av några balansnummer klarade jag både att hålla mig på benen och att undvika kollisioner. Vägen jag brukar springa över banvall och dike var inte heller lyckad med hjul på fötterna. Väl framme vid floden var det dock fin asfalt och det kändes förvånansvärt bra med tanke på att jag inte åkt skridskor på 20 år och aldrig åkt skridskor på hjul.

Idag tog jag bilen till floden för att minimera olycksrisken. En timme stannade klockan på. Tyvärr är det oftast träd mellan cykelbanan och floden, men då och då skymtar vattnet och man kan se en och annan båt eller pråm. Några backar att tala om är det givetvis inte, men ett par små knixar rullar man över. Och rullskridskor är i alla fall skonsammare och betydligt roligare än att springa!

Vackra är de inte, men de fungerar för ändamålet...

Strandliv

De senaste dagarna har bjudit på sol och Oxviken visar sig från sin allra bästa sida. Vi leker på stranden och plaskar i vattnet. Till Teds morfars födelsedag samlades alla mina syskon med familj (minus Jim) och vi hade en trevlig eftermiddag/kväll tillsammans. En annan kväll tog vi en liten tur ut med båten.

Leka bör man

Första dagen spenderades i stugan med strandlek och kvällspromenad. Mer lek blev det idag när vi tog en sväng in till huset i Söråker och besökte en närliggande lekpark.

Den långa resan

Resan till Sverige var lång men gick bra. Ja, förutom då att bagaget inte kom fram förrän dagen efter vår ankomst. Ted tyckte som vanligt att allt var väldans spännande och det blev som räknat lite svårt att få honom att sova. Men, på varje etapp av resan lyckades han ändå sova en stund. Vi hade bokat eget säte till Ted vilket var skönt för både mig och honom.

Vi reste via New York, flygresan dit tog ca tre timmar. Flygresan därifrån till Stockholm tog ca åtta timmar. Egentligen hade vi flyg bokat från Arlanda till Midlanda, men då väntetiden skulle bli på närmare tolv timmar tog vi tåget upp till Sundsvall istället. Ytterligare tre timmars resa.

I Sundsvall väntade Teds mormor och morfar. Det blev ett kärt återseende! Lunch intogs hemma hos min syster och Teds kusiner. Kul att se dem!

Så styrde vi vidare ut till stugan och när det så småningom blev läggdags var det ingen av oss som hade några svårigheter med att somna. Till min överraskning sov Ted länge nästa morgon. Ja, jag var till och med tvungen att väcka honom vid niotiden. Tidsomställningen blev därmed tämligen smidig.

Mellanmål på första flygresan.

Tupplur.

Sen lunch i New York.

Nya (kallare) vatten

Nu byter jag och Ted vatten för ett slag framöver. Poolen byts ut mot havet i Oxviken. Resan mot Sverige påbörjas idag.

Helg utan Jim

Det är sista helgen innan jag och Ted reser till Sverige. Typiskt nog var Jim tvungen att åka på jobbresa just denna helgen. Igår klockan tjugo över fem på morgonen reste han till en båt i närheten av Grand Isle. Lite typiskt var det också att båten inte kunde åka ut till havs och att han fick vända hem igen och på så vis kastade bort vad som kunnat varit en ledig lördag. Idag fick han återvända till båten, denna gång reste han halv fem, och frågan är om han hinner tillbaka hem innan vi reser på onsdag?

Jag och Ted håller fortet här hemma och roar med oss att bada i poolen, leka i lekparken, och i går eftermiddags fick vi lov att följa med våra vänner Lands till zoo. Det var förvånasvärt mycket aktivitet bland djuren trots värmen.

Ted i pappas skor.

USAs nationaldag

Så här firar vi fjärde juli...

Vår fantastiska bank

Som jag tidigare skrivit var det en del strul med att öppna bankkonto. Man var tvungen att motivera varför man bodde på adressen man bodde utan att vara amerikan. Första försöket gick ju inte bra och jag fick efter ca en vecka ett brev om att motiveringen inte dög och att jag var tvungen att skriva en bättre motivering utan att de skrev vad som var fel.

Efter det har vi inte hört något och jag trodde att allt var frid och fröjd eftersom kontot ännu inte spärrats. När Maria fick sitt körkort lyckades vi till och med lägga till henne till bankkontot och hon har även fått ett eget Visa-kort. Men idag, nästan fem månader senare, kom det ett brev från banken, adresserat både till mig och Maria. Där stod det att ansökan inte var komplett. Såklart stod det inte vad felet var eller om det var min eller Marias motivering som inte dög. De har dessutom inte skickat med sidorna med instruktioner.

Den här gången hotade de inte med att spärra kontot som de gjorde sist, utan bara att de skulle dra 28% skatt på räntor, om vi inte korrigerade uppgifterna. Det kan de ju i och för sig gärna få göra eftersom räntan är 0%, och 28% av 0% är såvitt jag vet fortfarande 0%. Men ekonomerna i USA är väl inte bättre på procenträkning än de i Sverige.

Efter att ha surfat runt lite misstönker jag att vår bankman har gett oss fel blankett att fylla i. Vi ska ju vara skattskyldiga i USA vilket de försökt få oss att inte vara, och då är det ju förstås märkligt att bo och jobba i USA. Maria får nog göra ett besök hos banken och försöka reda ut det hela.

Gulfport/Biloxi

I helgen var alla familjemedlemmarna någotsånär friska, så då tänkte vi att vi kunde variera poolbadandet med ett dopp i havet. Så på lördag morgon bokades ett hotellrum på Hilton i Gulfport, Mississippi, och Chryslern lastades för en tvådagars utflykt. Det tog ganska precis en sommarpratare, dvs. 90 minuter, att komma fram. Gulfport, som är Mississippis näst största stad, har en lång strand som sträcker sig ända bort till grannstaden Biloxi, och ungefär lika långt åt andra hållet. Totalt ungefär fyra mil vit sandstrand. Inget problem att få plats med andra ord.

Det visade sig vara otroligt långgrunt vid den här stranden. Detta tillsammans med solsken och pålandsvind gjorde att vattentemperaturen blev exceptionellt hög. Vi såg ingen termometer men det var betydligt varmare än poolen som hållit 32 grader senaste tiden, så det var definitivt närmare 40 grader än 30. Ted var till att börja med lite skeptisk både till sanden och det salta vattnet, men snart ville han bada igen och igen. Stranden var ganska fin, men vattnet var grumligt och med en och annan manet, dock helt klart värt ett besök. Efter en lång dag var alla trötta och somliga brända. När vi checkat in på hotellet orkade vi därför inte åka iväg och äta middag, så det blev middag i hotellets restaurang, och den var inte alls dum.

Söndagen hade vi tänkt spendera på Gulfport vattenland. Dagen började dock riktigt illa. Maria var i badrummet och jag satt vid datorn och skulle kolla upp öppettiderna på en affär där vi skulle lämna tillbaka ett defekt parasoll. Jag hör ett duns, vänder mig om, och ser Ted ligga under ett litet bord som har vält över honom. Han har munnen lite öppen och där ser jag... en tand på tungan! Han hade försökt klättra upp på bordet som hade vält, varpå han hade slagit i tanden som lossnat. Andra tanden på en vecka, man tror inte att det är sant. Stackars Ted!

Efter att receptionen utan framgång ringt runt för att få tag i en jourhavande tandläkare funderade vi på om vi skulle åka raka vägen hem. Ted är dock en riktig hårding och efter en stund verkade han vara på ganska gott humör igen, så det blev en tur till vattenlandet i alla fall. Men först blev det ett stopp på "Gulfport Premium Outlets" där det inhandlades ett plagg till var och en i familjen. Roligast på vattenlandet var nog en stor groda som man kunde åka igenom, och att åka en lite större rutschbana med mamma och pappa. I morgon får vi se om det blir tidigareläggning av tandläkaråterbesöket på torsdag eller inte.

Mississippi!

Uppladdning med mexikanskt som brukar vara gott. Denna var dock ingen höjdare.

På väg till stranden i mammas hatt!

Inte bara Jesus som kan gå på vatten.

Hav och sand var ju ganska kul!

Familjefotografering, med nya trendiga badbyxor dagen till ära.

Hink och spade passar bättre här än vid poolen.

Ted på rymmen.

Märkligt fordon att köra i vatten med.

På väg från stranden.

Ajajaj! Inte nu igen!

Mycket dum konstruktion!

Lite "Froot Loops" gjorde susen.

Att åka på grodan är kul...

...liksom att åka med mamma!