Hej då St Lucia!

Ikväll reser vi mot Sverige, imorgon kväll hoppas vi att få landa i ett snöigt Umeå.

Äventyret till Grande Anse Beach

När onsdagen började hade vi inga direkta planer, men en bit in på förmiddagen bestämde vi oss för att åka till en strand på öns östra sida. Jim var den av oss som kollat upp mest om det tilltänkta resmålet, Grande Anse Beach. Även om det stod att den sista vägen ned till stranden skulle vara av lite sämre standard, så trodde vi nog att vi skulle kunna köra i stort sett hela vägen fram. Men, så blev det inte. Vägen blev i värsta laget för vår icke-fyrhjulsdrivna bil, med ingen överdrivet hög markfrigång. Vi (eller chauffören?), envisades dock med att köra ned längs den, och vi hade hjärtat i halsgropen några gånger då vi trodde att vi skulle köra fast eller inte kunna vända om igen. Till sist lyckades vi vända och parkera bilen, och bestämde oss för att gå resten av vägen ned till stranden. Vi hade med bärmesen till Jack, och Ted fick börja med att gå själv. Vår fyraåring blir dock märkligt nog betydligt fortare trött av att gå nu jämfört med för två år sedan. Det blev som väntat bära av för Jim också, Ted fick åka på hans axlar. Det tog oss en timme att gå från bilen ned till stranden, och vägen gick genom skog och plantager. Väl framme möttes vi av den stora öde stranden, vid Atlanten, omgiven av branta klippor, och regnskogsklädda berg. Havet var ganska så vilt, och stranden var full av uppspolad tång, och bråte. Men, läget var onekligen storslaget. Vi badade och pustade ut i en timme, innan vi vände åter igen. Denna gång gick vandringen mestadels uppför, det var rätt så slitsamt, men Ted gick i alla fall lite mer än på nervägen. Efter en knapp timme var vi åter vid bilen, och då tog nästa etapp vid, att ta oss upp igen till huvudvägen. Det blev några omtag, och jag fick gå ut och dirigera, och till och med putta på en gång. Men, till sist kom vi upp igen, och kunde andas ut. Lite mer äventyrligt än nödvändigt, men absolut spännande. Så här i efterhand kan vi säga att det nog varit allra bäst om vi gått hela vägen ned (och upp), och sluppit stressmomentet med bilkörningen.

På väg ned.

Två snubbelfall senare blev det bära av.

Ytterligare en som kånkar.

Grande Anse Beach och ett brusande Atlanten.

Åter vid bilen.

Finfina dagar

Efter måndagskvällens tumult kände vi oss inte så sugna på att göra några större utflykter. Vi körde därför till en av de närmsta stränderna, vid resorten the Landings, som ligger knappt tre kilometer från vårt boende. Här var sanden åt det vitare hållet, och det lugna vattnet var extra barnvänligt. Det blev en lugn och skön dag, som får följa med i minnet till de betydligt kallare och mörkare dagarna som väntar senare i vinter.

Pigeon Island i bakgrunden.

 

Vi misstogs för resortgäster, och tilldelades lite frukt.

De här flottarna var skojiga.

Vår lunch är på intågande.

Vi fick sällskap i skuggan av några herrelösa hundar.
Hade vi haft några köttbullar hade de och vi kanske blivit kändisar.

En bild för de hundintresserade.

Vi bevittnade också ett strandbröllop en bit längre bort på stranden.

Olycka i paradiset

I måndags var vi en tur in till marknaden i huvudstaden Castries på förmiddagen. Det var väl som väntat mest en massa krims-krams, och det blev inget shoppat för vår del, men det var ändå kul att se. Resten av dagen spenderade vi i och kring huset där vi bor, Ted och jag dök ikapp i poolen, vi gick allihopa en liten promenad upp längs vägen ovanför vårt hus. Dagen slutade dock olyckligt då Jim och Ted råkade ut för en olycka när de duschade på kvällen. En av glasskjutdörrarna i duschen gick i tusen bitar i samband med att Jim skulle stänga den. De klarade sig under omständigheterna bra, då de kom undan med några mindre skärsår på händer och fötter. Men, det var omskakande för oss alla.

På marknaden i Castries.

St Lucia är tydligen ett populärt kryssningsstopp, här ses tre båtar från tre olika bolag.

Ingen vacker bild, men till vänster skymtar Karibiska havet, och till höger Atlanten.

En bild för alla trädgårdsintresserade.

Huset vi bor i. Vi bor i lägenheten högst upp.

Utsikt från vår balkong.

Några kilo krossat glas.

Strandparty på Anse Cochon

Dagen efter St Lucias nationaldag åkte vi åter söderut längs västkusten. Målet för dagens resa var stranden Anse Cochon, som ligger några kilometer söder om byn Anse La Raye. Vi har besökt lite olika stränder här på ön, och på så vis också fått se en hel del av St Lucia. Hittills har vi inte varit till någon strand där sanden varit vit som tex i Florida, eller på Antigua. Här är stränderna mer åt de mörkare hållet, på grund av öns vulkaniska historia, men vattnet har varit klart på alla stränder utom den första vi besökte på Pigeon Island.

Det finns ingen väg öppen för allmänheten som tar en helt ned till Anse Cochon. Det finns en resort även vid denna strand, men de släpper inte in icke-gäster. Inga stränder på St Lucia är dock privata, och det måste finnas någon slags väg eller stig som är öppen för allmänheten att använda sig av för att komma till stranden. Från den väg som vi parkerade på, fick vi gå på en traktorväg några hundra meter för att komma ned till stranden. Inget problematiskt med det.

På stranden befanns sig ett helt gäng pappor med barn i varierande åldrar, som direkt när vi kom, bjöd in oss till att vara med på deras strandparty. Det tackade vi inte nej till. Ted och Jack blev extra glada av att få leka med alla barnen, och att de blev bjudna på grillade korvar, och isglass. Jim och Ted simmade ut på en lite längre snorklingstur, och spanade på allehanda färgglada fiskar. I övrigt blev det förstås en massa bad.

På väg ned till stranden.

Anse Cochon.

Luciadagen

Lite lustigt tycker vi allt att det är att vi fick fira Lucia på St Lucia. Vi såg inte skymten av några lucior (även om vi blev serverade av en kvinna vid namn Lucia tidigare i veckan), eller stjärngossar. Men, vi gick ut hårt med risgrynsgröt och pepparkakor till frukost, och toppade dagen med att se på festligheterna i vår närmsta by, Rodney Bay, på eftermiddagen. Det var väl på sätt och vis också ett slags luciatåg, men beklädnaden hos deltagarna var annorlunda än den vi är vana vid, likaså karaktärerna. Det blev många bilder, men det var ju så fint och färgglatt.