Nästan arresterade

Lördagen började med ett besök på kontoret för att kolla Internet som vi fortfarande inte har fått hemma. Såklart kände jag inte till att man måste larma av och larmet gick. Jag hann dock ringa kontorschefen innan polisen hann till platsen. Så inget mer polismöte än så länge, men ganska pinsamt.

Resten av helgen har mest gått ut på att åka runt i olika affärer. Bland annat har vi köpt tvättmaskin, bilbarnstol, barnvagn, dammsugare, strykjärn plus mycket annat smått och gott.

Dammsugaren blev av typen amerikansk. Den ser väldigt osmidig ut men vi tänkte att vi måste testa en innan vi dömer ut dem helt. Den har också roterande borstar i munstycket som vi inbillar oss kan vara vara bra när man dammsuger heltäckningsmattor, som vi nästan uteslutande har i vårt hus (och de flesta andra amerikaner).

Allt spring i affärer blev jobbigt för både vuxna och barn. I barnvagnsaffären hade Ted fått nog och somnade i första vagnen som han provsatt. Det var nog ett bra betyg för den vagnen men det blev faktiskt en annan vagn som vi köpte. Resten av tiden i affären fick han dock åka omkring i det här demoexet...

Vi tänkte också ordna ett amerikanskt mobilabonnemang och kanske ny telefon till Maria men det gick inte så länge man inte har ett social security number. Har hört att vi kan söka det efter 10 dagar så vi får hoppas att det ordnar sig snart men jag har en känsla att det inte kommer att gå som en dans.

En mindre trevlig upplevelse var det på lördag kväll när vi var på väg hemåt och bilen bakom besköt oss med grön laser. Den träffade backspegeln och rätt in i ögat. Hoppas att det inte var alltför många synceller som skadades. Blev rätt så förbannad men man kliver inte gärna ut och muckar med någon okänd amerikan heller. Man vet ju aldrig vad det är för gangstrar och hur mycket vapen de har med sig.

Ted hade fortfarande feber på lördagen men nu börjar den äntligen ge med sig. Nu är han bara snorig och hostig. På söndag kväll fick han inviga badkaret som även kunde bubbla. Så glad har han nog inte varit sedan vi åkte från Sverige!

Vattenläckage och polisbesök

I går morse när jag skulle åka till jobbet såg jag att det sipprade ut vatten från garaget. Jag gick in och kollade och där var det mycket riktigt stora vattenpölar som var någon cm djupa. Vattnet trängde ut genom en vägg som var väldigt varm.

Jag antog att det var läckage på ett varmvattenrör eller på varmvattenberedaren och försökte lokalisera den. Det löste sig när Maria klev upp och märkte att det också droppade vatten från vinden. Vi öppnade en lucka med en stege och där uppe stod varmvattenberedaren i ett plåtkar som var fyllt med vatten. Det fanns ett dräneringsrör från karet men det måste antingen ha läckt, eller så mynnade det ut under huset mot garageväggen som går ner en bit under huset. Inga rör-i-rör där inte trots att huset är ganska nytt. Om Norge ligger 20 år efter Sverige när det gäller byggföreskrifter så ligger USA nog minst 60 år efter. Det kom i alla fall en mexikan och bytte ut varmvattenberedaren. Nästa vecka ska han komma och måla över fuktfläcken i taket...

Under dagen så öppnade Maria garageporten för att vädra ut lite fukt. Plötsligt ringde det på dörren och utanför stod två poliser som undrade om allt var som det skulle. Det var tydligen inte normalt att ha garageporten öppen. Polisen hade fått ett tips att det var en okänd vit man och kvinna som hade setts gåendes i området och patrullerade nu för att se vad det var för typer. Att vara ute och gå på gatan i USA är ju väldigt suspekt. Polisresurser verkar det i alla fall inte vara brist på.

På banken

Igår kom två damer och städade huset. Det blev lite renare än innan men särskilt rent är det fortfarande inte. Så vi får nog göra en insats i alla fall så det blir ordentligt gjort. Vi fick också en genomgång av hur saker fungerar i huset, exempelvis poolen. Men gårdagens höjdpunkt var ett besök på banken.

För att få lön måste man ha ett bankkonto, och för att kunna betala ett bankkort, och igår tyckte jag det var dags att ta tag i den saken. Jag hade fått förvarning att det skulle vara en besvärlig process och ta lång tid, men det hela var ändå värre än förväntat. Ibland kom jag på mig själv att sitta och småle åt det hela.

I Sverige eller Norge hade man väl gått in på en hemsida, fyllt i några personuppgifter och så skulle det vara klart. I värsta fall skulle man kanske få skriva under en blankett och skicka in tillsammans med kopia på ID.

För att underlätta det hela, och banken skulle förstå att jag var reko, hade jag med en kollega som introducerade mig för banktjänstekvinnan Veronica. Därefter fick jag visa pass samt ett papper som Kongsberg hade skrivit ut som skulle intyga att jag jobbar där och bor där jag bor. Sedan följde en lång rad frågor om mig själv och vilka tjänster jag ville ha. Den märkligaste var att jag skulle motivera varför jag som icke-amerikan bor där jag bor. Att bara svara att det var p.g.a. jobb skulle inte vara tillräckligt enligt instruktionstexten. Det var enligt Veronica en svår fråga där många ansökningar avslogs och hon kunde själv inte svara på om min skulle godkännas.

När jag sedan skulle försöka få Maria att registreras på samma konto och att hon skulle få ett eget kort blev det rena cirkusen. Visserligen hade ju Kongsberg också skrivit hennes namn på dokumentet jag hade med mig men de var osäkra på om det var tillräckligt. Kontorschefen, som för övrigt kom och pratade med mig ett flertal gånger, tillkallades, det plockades fram böcker om vad som gällde och till slut blev de tvungen att ringa en livlina. Livlinan sa att det inte var OK eftersom Maria inte jobbade på Kongsberg.

Jag vet inte riktigt vad de var ute efter men de ville ha ett papper som visade en adress till Maria. Det behövde tydligen inte vara en Amerikansk adress heller (!) utan skulle gå bra med en svensk/norsk. Jag råkade ha med mig en utskrift från Norska Skatteetaten på engelska: ”confirmation of registered information” där bl.a. norska folkbokföringsadressen framkommer. Dokumentet var stämplat och underskrivet av Skatteetaten. Bättre dokumentation än så kan man inte ha tänkte jag. Men nej, det dokumentet fanns inte med på listan över godkända dokument så det dög inte. En räkning från en gasleverantör eller en kontoutskrift från en bank skulle fungera bättre.

Så jag fick ge upp det försöket. Kontorschefen tipsade om att jag ju kunde beställa ett extra bankkort i mitt namn som Maria kunde använda utan att någon märker det. Så de har ”säkerhetsrutiner” som gör det nästan omöjligt att få ett bankkort, men att använda någon annans kort är inga konstigheter?

Efter att ha skrivit under ca 10 dokument fick jag i alla fall öppnat både ett ”checking account” och ett ”savings account” (med tillhörande bankböcker!). Jag lyckades även avstyra att jag skulle ha ett checkhäfte. Och hör och häpna, de hade faktiskt en internetbank också där jag nu kan logga in! Återstår att se om jag godkänns för Visa-kortet.

Allt var klart på knappt 1,5 timme, fantastiskt! Jag rekommenderar andra att pröva detta, särskilt på betald arbetstid.

Inflyttning och läkarbesök

Tisdagen började med besök på kontoret för utkvittering av bil, telefon och nycklar till huset. Bilen blev en Ford Escape som nog blir en bra familjebil.

Telefonen blev tyärr en äppeltelefon, jag som aldrig tänkt beblanda mig med Jobs-sekten. Vi får väl se om jag också snart har en apple-logga tatuerad på armen... Eftersom vi ännu inte fått Internet så blir den i alla fall ganska vältestad. Prövar nu att skriva ett blogginlägg.

Huset visade sig vara allt annat än städat. Efter att vi påpekat detta ska det dock komma en firma och göra rent i morgon.

Vi besökte under gårdagen också en läkare som konstaterade att Ted drabbats av RS-virus. Det skulle gå över på några dagar men ännu syns i alla fall ingen bättring. Lite alvedon gör dock susen. Maria har nu också insjuknat så det är väl bara en tidsfråga innan jag åker dit.

Tisdagen bjöd också på leverans av lite möbler. Såklart hade de tagit fel underrede till gästsängen så de fick komma tillbaka senare på dagen. Det kom också en tjomme för att laga den tidigare levererade soffan som hade en liten skada.

Det trevligaste besöket var en leverans av en korg med diverse tilltugg. Det var en välkomstpresent från Kongsberg.

En shoppingrunda för att handla det nödvändigaste och dagen var slut.

Idag var jag på jobbet, där vd för hela kongsberggruppen var på besök. Efter att i ottan ha blivit väckta av en kvinna som bankade på dörren och sökte en Nate, bekantade sig Maria och Ted med närområdet och andra hemafruar/män i lekparken.

Fick idag besked att flyttlasset från Norge sitter fast i tullen, så vi får se när det dyker upp. Det är lite jobbigt att inte ha porslin eller nästan någonting.

Framme i Louisiana (Saint Rose)

Efter att Ted på avresemorgonen vaknat med drygt 39 graders feber såg vi en riktig mardrömsresa framför oss. Det visade sig dock, åtminstone för oss vuxna, bli det omvända. Av de totalt ca 12 effektiva flygtimmarna sov Ted närmare 10, och vid mellanlandningarna var han på gott humör. Tack Kongsberg för att Ted, trots sin ålder, fick eget säte hela vägen också, annars hade det varit jobbigt. En flygvärdinna påpekade Teds sovande med ”vilket lugnt barn ni har”. Innan inflygningen till Chicago hann han dock visa upp sitt vanliga jag för en stund, då han sprang några vändor fram och tillbaka i flygplanet.

Innan landningen hade han dock hunnit somna igen och när alla lämnat flyget utan att han vaknat var vi tvungna att väcka honom...

Ted fick också en ny kompis på flygplatsen i Chicago. De pratade dock inte samma språk, men han kanske förstod när Ted stolt visade hur stor han var...

Ted verkar dock ha väldigt ont i halsen och äter bara flytande föda, så jag hoppas verkligen att det blir bättre snart, annars måste vi nog hitta en doktor som kan kolla om det är halsfluss.

Äntligen!

Efter månader av förberedelser, förväntningar och inte minst ett byråkratiskt strul som försenat hela resan, är det nu nära. I morgon bär det av till ett 2 år långt äventyr. Familjen Boström ska flytta till Destrehan, en förort till New Orleans i Loisianna (NOLA). Jag ska jobba, Maria ska vara desperat hemmafru och Ted ska lära sig engelska. Eller något sådant.

För att själva komma ihåg vad vi kommer att uppleva, och att eventuellt intresserade kan följa vad som sker, startar vi nu den här bloggen.

Nu är det alltså bara en natt kvar. Sedan ska vi flyga sträckan Sundsvall – Arlanda – Chicago – New Orleans. Lite pirrigt är det och inte blir det bättre av att Ted inför sin första långflygning har blivit ordentligt förkyld med hög feber.

När vi kommer fram, ca kl 17 lokal tid, blir det en natt på hotell och sedan har vi ett hus som väntar. Huset valde vi ut under en besökstur i november då vi var över en vecka och kollade läget. Vi beställde då också en del möbler. Några levererades i fredags och på tisdag ska nästa leverans komma. Då får vi förhoppningsvis också vårt flyttlass som lämnade Drammen redan innan jul.