Veckan som gått.

Det har varit en vecka med lite av varje, både vädermässigt och händelsemässigt. Ted har sedan ett par veckor tillbaka flyttat upp till de "stora" barnens klass på förskolan, dvs. 3-5 år, och vi försöker i möjligaste mån med att han går halvdagar. Det innebär att han bara är där fram till tolv, jag hämtar honom efter lunchen, men innan vilan. Den obligatoriska lunchvilan gör att han har väldigt svårt att somna om kvällen, och nattningen blir en lång och utdragen process. Utan lunchvila går det däremot mycket enklare och fortare. Har vi tur sover båda barnen innan åtta.

Eftermiddagarna försöker vi spendera i mesta möjliga mån utomhus. Jack sover bäst i vagnen, och om han sover får jag bättre tid för Ted. Vi går promenad med vagnen, leker och fikar i kojan på baksidan, cyklar på golfbanan, hoppar studsmatta, sparkar boll, hälsar på snälla grannar, promenerar till affären. Torsdagseftermiddagen spenderade vi i parken under bron med lek i lekparken, cykling, och bolltrixande på tennisbanan.

Januari har bjudit på mycket omväxlande temperaturer i år, ena dagen blåser vi såpbubblor i t-shirtvärme, nästa dag hänger det isdroppar från palmbladen. På fredagsmorgonen föll något som liknade snö, det blev lite vitt på taket, men inget mer. Skolorna stängde dock tidigare eftersom man befarade att det skulle bli isigt på vägarna, och därmed problem för skolbussarna i trafiken.

Cool kille i parken.

Ibland kan man bli lite eftermiddagstrött.

Kylig morgon.

Nyfrissad mamma.

Fint kojsällskap.

Bus med pappa.

Radiostyrda-bilar-tävling i parken idag.

På utställning

På lördagen besökte vi en väns ateljé med anledning av att hon hade öppet hus med utställning av egna alster, och målningar gjorda av hennes studenter. Jag hade äran att deltaga med ett eget bidrag i form av en tavla som jag målade i hennes ateljé förra hösten.

Jag, min tavla, och två riktiga mästerverk.

 

Ted gillar att rita.

En äkta huvudfoting.

Far och son.

Kullarna

I lördags gjorde vi en liten utflykt till Lafreniere Park, som ligger knappt två mil från oss. Louisiana är hopplöst platt, men i parken finns några konstgjorda, hyfsat stora kullar. Dessa var också huvudmålet för vår tur, med syfte att ge Ted lite rullfart under balanscykeln. Det fick han minsann också! Han pinnade träget på över slätterna och uppför kullarna, och åkte som ett jehu nedför. Trots att det blev en rejäl vurpa när han åkte nerför den största kullen, så ville han upp och åka igen. Efter ca två timmar var han helt slut, och vi fick locka med ett restaurangbesök för att han skulle vilja och orka gå med oss tillbaka till bilen.

4 månader! (och två dagar)

Ytterligare en månad har gått, och vår storögda lilla prins är nu fyra månader. Han har blivit riktigt bra på att ligga på mage och hålla upp huvudet, inget rullande över från mage till rygg ännu, men det tycks inte vara långt borta. Att somna är inte populärt, nej då fäktar han vilt med armar och ben, vrider sig fram och tillbaka och drar ut nappen ur munnen. Alla möjliga tricks tar han till för att undvika det hemska insomnandet. Med undantag för när han ligger i vagnen, bara den kommer i rörelse somnar han oftast tämligen fort, eller ligger lugnt och tittar sig omkring till sömnen kommer smygandes över honom.

Idag var det dags för fyramånderskontroll hos doktorn, och Jack vägde in på dryga sju kilo. En lagom tung liten guldklimp, med andra ord! Förutom det obligatoriska vägandet och mätandet, blev han också tilldelad två vaccinationssprutor, och en dos drickbart vaccin.

Allt sedan Jack var förkyld första gången, för knappt två månader sedan, har han haft en smått väsande andning. Kanske inte hela tiden, men nu när han är förkyld igen hörs det tydligt. Då dettta inte tycks bekomma honom på något vis, har det inte oroat oss särskilt. Men, givetvis tog jag upp detta med doktor De Paula på hälsokontrollen idag, och hon ställde en trolig diagnos på vad som orsakar missljudet vid andningen. Det kallas "Laryngomalacia" eller "Larynx stridor" och innebär lite förenklat att struphuvudet är mjukt ( eller "sloppy" som hon uttryckte det), och därmed medför ett något förhindrat luftflöde till och från luftstrupen, som resulterar i det väsande ljudet. Vanligtvis (och förhoppningsvis) växer detta bort av sig självt med åldern då struphuvudet blir större och stadigare.

 

Bubblare