Byrokratin på banken har vi redan nämnt i ett flertal inlägg:
På banken
Vår fantastiska bank
"This Is Chase"
Vår nojiga bank
Efter allt strul med banken tänkte jag att det kunde vara kul att testa en annan bank, eller två. Kanske skulle det vara smidigare. Vi har testat två andar banker, men förutom lite lägre avgifter det var det ungefär lika illa, om inte värre. Att föra över pengar till Sverige tog fort 30 minuter i telefon. Detta efter att redan ha faxat alla uppgifterna. På Chase har man i alla fall möjlighet att göra detta själv på nätet (men trots det är det dyrare).
Förutom byråkratin finns det ytterligare några skillnader jämfört med svenska/norska banker. En har vi redan nämnt, och det är att checkar används flitigt. Det mest extrema är kanske att vi har betalat restskatten med check. Jag tror faktiskt att det var det enda alternativet. Vi har också nyligen fått följande meddelande från försäkringsbolaget:
"Dear Mrs Bostroem,
Thank you for your email.
Please be advised that we will process the payment of $43 dollars in full to the provider and the check will be sent sometime next week.
Should you have any questions or require any additional information, please feel free to let us know.
Best Regards..."
Ett försäkringsbolag skickar alltså en check till ett sjukhus för att betala en räkning på 43 dollar...
Men det är också så att de inte har något som liknar bankgiro eller postgiro, så räkningar betalas ofta med check. Det andra alternativet att betala en räkning kan vara att man, hos bolaget man är kund, registrerar något som liknar autogiro så att de får rätt att dra pengarna direkt från bankkontot. I vissa fall kan man också betala med kort. Men man kan alltså inte gå in på nätbanken och betala en räkning.
Till nätbanken har man inte någon kodbricka, certifikat eller liknande. Det behövs bara ett simpelt lösenord. För att öka säkerheten något kan man ibland (särskilt om man loggar in från ett nytt IP-nummer) få en del kontrollfrågor som vart man bor eller har bott, vilken modell eller färg man har på bilen eller liknande. Sådana frågor brukar man få även om man ringer till banken, men det fick jag faktiskt nyligen när jag ringde till ett norskt kortbolag också.
Jag har tidigare nämnt att jag, och flera kollegor, råkat ut för kortbedrägerier. Med tanke å att det verkar vara ganska vanligt är det lite märkligt att de ännu inte har tagit i bruk kreditkort med chip. Man använder fortfarande magnetremsan. Som identifiering på kreditkort används också postnummer, om ens det, i stället för PIN.
Till bankomaten tar man förstås bilen, och man behöver inte kliva ur bilen heller. Man kan också utföra andra banktjänster via "drive thru", men det har vi aldrig testat. De har dock någon slags rörpost som kan hämta och lämna saker till bilen. Ett liknande system har jag testat på apoteket där man skickade recept och pengar/kort i ett rör och sedan kom medicinen till bilen i detsamma.
En sak som kanske kan ses som positiv, men som inte har direkt med banken att göra, är att vi aldrig har sett någon fakturaavgift. Något som verkar ha blivit mer regel än undantag i Norge om man inte väljer e-faktura. Man kan dock få elektroniska fakturor i USA också, och för att uppmuntra det har vi ibland blivit erbjuden en belöning för att "go paperless", typ 25 dollar.
Något annat trevligt är att jag fick ett personligt gratulationskort från min "personliga bankkvinna" när jag fyllde år. Det har aldrig skett i Sverige eller Norge i alla fall. Fast fick jag välja skulle jag nog föredra bättre villkor i stället.
söndag 22 februari 2015
söndag 15 februari 2015
På sjukhuset
Sjukvården i USA är inte på något sätt dålig. Den kan till och med vara bra för de som kan betala, med betydligt kortare väntetider än i Sverige. Däremot råder det ett slöseri utan dess like och sjukvårdskostnaden per invånare är den klart högsta i världen. Vi kan efter egna erfarenheter se ett par orsaker till detta.
En orsak är antagligen att jänkarna går till doktorn oftare än andra. Är man förkyld är inte det första de gör att stanna hemma och kurera sig, utan då går de till doktorn och kommer tillbaka med diverse preparat så att de kan fortsätta jobba.
En annan orsak är att man har ett försäkringssystem i kombination med en stor andel privata sjukhus. Det betyder att sjukhusen vill göra så många undersökningar som möjligt, till så högt pris som möjligt, eftersom det ändå är försäkringsbolagen som betalar. Och patienten är förstås nöjd med att få valuta för sin försäkring. Det kan aldrig bli ett effektivt system när den som betalar inte är inblandad i affären. Vi har upplevt doktorer som försäljare snarare än doktorer.
En ytterligare orsak är den tidigare nämnda stämningskultur som finns i USA. Läkare och sjukhus är livrädda för att göra ett misstag. Därför gör de hellre tre undersökningar i onödan än att riskera att missa en undersökning som kunde ha avslöjat någonting. Det kan förstås i enstaka fall vara bra för patienten, men totalt sett blir det väldigt dyrt. Detta leder också till en ganska byråkratisk inskrivning där man, förutom att de ska skanna och lägga in uppgifterna från försäkringskortet, måste skriva under diverse friskrivningsdokument. Jag har förstås aldrig läst exakt vad man skriver på, men det är väl antagligen så mycket friskrivningar som lagen tillåter.
Det kan också bli väldigt enerverande när de springer in stup i kvarten för att kolla att allt är i ordning. När Maria övernattade på sjukhuset i samband med att Jack föddes kom de hela natten in och skulle ta blodtryck, kolla temperaturen mm.
I vissa fall är sjukvården heller inte så bra. USA har exempelvis den högsta andelen döda i samband med födslar i västvärlden, både när det gäller barn och mammor. En orsak är sannolikt att man oftast inte använder barnmorskor. Och vid minsta risk för komplikation blir det kejsarsnitt - då kan doktorn i alla fall säga att hon gjort allt hon kunnat. Man har väldigt hög andel kejsarsnitt i USA.
Vi vet inte riktigt varför de inte vill ha barnmorskor, men generellt vill amerikaner ha specialister. Det verkar också vara lättare att få komma till en specialistläkare i USA än i Sverige. Om man har ont i ryggen får man komma direkt till en läkare som är specialist på ryggar i stället för att gå via en allmänläkare.
En lustig, eller olustig, sak som vi noterat är att läkare och sköterskor går omkring med sina arbetskläder utanför sjukhuset. Det verkar alltså inte byta om när de kommer till eller lämnar sjukhuset. Vi var till och med på en kräftskiva där en besökare hade sjukhusmundering. Mycket märkligt, men kanske hänger det ihop med att jänkarna inte gärna byter om inför andra.
Försäkringar kanske nästan förtjänar ett eget inlägg, men vi kan i alla fall säga att det är ett riktigt elände. Saker som ska ingå i försäkringen får man räkning på i alla fall. Då kan det hända att sjukhuset säger att försäkringsbolaget inte betalat medan försäkringsbolaget säger att sjukhuset inte skickat någon räkning, och det är svårt att avgöra om det är sjukhusets eller försäkringsbolagets fel. Vi har bråkat, och gör det fortfarande efter att vi flyttat till Norge, om räkningar som är över ett år gamla. Kongsberg bytte i fjol försäkringsbolag, och vi hade ett litet hopp om att det skulle bli bättre, men det blev väl inte direkt någon skillnad. Det är väldigt skönt att slippa denna byråkrati i Norge, samt att veta att man aldrig behöver bli ruinerad ifall man råkar ut för något som försäkringen inte täcker. Här är exempelvis ett exempel på en kvinna som medvetslös förts till ett sjukhus där hennes försäkring inte gällde:
http://www.channel3000.com/news/woman-taken-to-wrong-hospital-faces-bankruptcy/29648000
En orsak är antagligen att jänkarna går till doktorn oftare än andra. Är man förkyld är inte det första de gör att stanna hemma och kurera sig, utan då går de till doktorn och kommer tillbaka med diverse preparat så att de kan fortsätta jobba.
En annan orsak är att man har ett försäkringssystem i kombination med en stor andel privata sjukhus. Det betyder att sjukhusen vill göra så många undersökningar som möjligt, till så högt pris som möjligt, eftersom det ändå är försäkringsbolagen som betalar. Och patienten är förstås nöjd med att få valuta för sin försäkring. Det kan aldrig bli ett effektivt system när den som betalar inte är inblandad i affären. Vi har upplevt doktorer som försäljare snarare än doktorer.
En ytterligare orsak är den tidigare nämnda stämningskultur som finns i USA. Läkare och sjukhus är livrädda för att göra ett misstag. Därför gör de hellre tre undersökningar i onödan än att riskera att missa en undersökning som kunde ha avslöjat någonting. Det kan förstås i enstaka fall vara bra för patienten, men totalt sett blir det väldigt dyrt. Detta leder också till en ganska byråkratisk inskrivning där man, förutom att de ska skanna och lägga in uppgifterna från försäkringskortet, måste skriva under diverse friskrivningsdokument. Jag har förstås aldrig läst exakt vad man skriver på, men det är väl antagligen så mycket friskrivningar som lagen tillåter.
Det kan också bli väldigt enerverande när de springer in stup i kvarten för att kolla att allt är i ordning. När Maria övernattade på sjukhuset i samband med att Jack föddes kom de hela natten in och skulle ta blodtryck, kolla temperaturen mm.
I vissa fall är sjukvården heller inte så bra. USA har exempelvis den högsta andelen döda i samband med födslar i västvärlden, både när det gäller barn och mammor. En orsak är sannolikt att man oftast inte använder barnmorskor. Och vid minsta risk för komplikation blir det kejsarsnitt - då kan doktorn i alla fall säga att hon gjort allt hon kunnat. Man har väldigt hög andel kejsarsnitt i USA.
Vi vet inte riktigt varför de inte vill ha barnmorskor, men generellt vill amerikaner ha specialister. Det verkar också vara lättare att få komma till en specialistläkare i USA än i Sverige. Om man har ont i ryggen får man komma direkt till en läkare som är specialist på ryggar i stället för att gå via en allmänläkare.
En lustig, eller olustig, sak som vi noterat är att läkare och sköterskor går omkring med sina arbetskläder utanför sjukhuset. Det verkar alltså inte byta om när de kommer till eller lämnar sjukhuset. Vi var till och med på en kräftskiva där en besökare hade sjukhusmundering. Mycket märkligt, men kanske hänger det ihop med att jänkarna inte gärna byter om inför andra.
Försäkringar kanske nästan förtjänar ett eget inlägg, men vi kan i alla fall säga att det är ett riktigt elände. Saker som ska ingå i försäkringen får man räkning på i alla fall. Då kan det hända att sjukhuset säger att försäkringsbolaget inte betalat medan försäkringsbolaget säger att sjukhuset inte skickat någon räkning, och det är svårt att avgöra om det är sjukhusets eller försäkringsbolagets fel. Vi har bråkat, och gör det fortfarande efter att vi flyttat till Norge, om räkningar som är över ett år gamla. Kongsberg bytte i fjol försäkringsbolag, och vi hade ett litet hopp om att det skulle bli bättre, men det blev väl inte direkt någon skillnad. Det är väldigt skönt att slippa denna byråkrati i Norge, samt att veta att man aldrig behöver bli ruinerad ifall man råkar ut för något som försäkringen inte täcker. Här är exempelvis ett exempel på en kvinna som medvetslös förts till ett sjukhus där hennes försäkring inte gällde:
http://www.channel3000.com/news/woman-taken-to-wrong-hospital-faces-bankruptcy/29648000
onsdag 11 februari 2015
Skola och dagis*
Nu har vi ju inte någon direkt erfarenhet av skolsystemet i USA, men ett och annat har man ju snappat upp. I USA finns det, liksom i Sverige, både privata och statliga skolor, de privata anses generellt vara bättre. Den statliga grundskolan är om vi förstått det riktigt gratis, förutom skolmaterial som man behöver och skoluniformer. Men redan här sker det en alltså en viss segregering där de rikare går på finare skolor.
När man kommer upp till universitetsnivå kan det bli lite problem för de som inte har tur att födas med hyfsat bemedlade föräldrar. Man kan om man är duktig få stipendier, men de täcker normalt bara en liten del av terminsavgifterna och på finare universitet kan de vara väldigt höga. Detta får ju lite märkliga konsekvenser att det inte nödvändigtvis är de bästa som går på universitet, utan de som kan betala för sig. Det borde inte vara önskvärt samhällsekonomiskt, men något annat “är ju kommunism”, och inte att tänka på för de flesta jänkarna.
Varje morgon cirklar de gula skolbussarna runt i bostadsområdena och plockar upp de väntande barnen. I en del korsningar står det poliser och stoppar trafiken så att skolbussarna inte ska bli försinkade. Med skolbuss åker man själv redan från förskolenivå (kindergarten) vid 5 års ålder. Betydligt bättre än trenden i Sverige där det verkar blivit regel att föräldrarna ska skjutsa barnen till skolan, när de i själva verket kunde ha gått eller cyklat.
Vi har ju endast begränsad erfarenhet av dagis i andra länder (ca 1 månad i Norge), men vi tror att det är stora skillnader på ett amerikanskt dagis och ett svenskt/norskt. En stor skillnad är att de sällan var ute på Teds dagis, vilket det är lag på att de måste vara varje dag i Norge. Antingen var det för varmt, för kallt, för blött, för blåsigt eller så finns det någon annan ursäkt. Detta trots att det i våra ögon nästan alltid var perfekta förhållanden.
En annan skillnad är att alla dagisbarn enligt lagen måste sova middag, vare sig de vill eller inte. Kan de inte måste de ändå ligga stilla och vila de ca två timmarna som det hela varar. Det blev ju på slutet ganska knepigt för Ted, som aldrig sov hemma på dagen, och de dagarna han sov på dagis blev det väldigt sena kvällar hemma.
Man gör inga utflykter, av rädsla för att något barn skulle råka ut för en olycka. Att besöka den nybyggda vattenparken med gratis inträde, som låg 300 meter från dagis, var otänkbart. För att det skulle vara möjligt, som Maria föreslog, måste de dessutom begära skriftligt intyg från samtliga föräldrar, och det var ju också besvärligt.
När Ted började på dagis (daycare) var han drygt 1,5 år gammal och hade sedan länge ätit vanlig mat. Han placerades i yngsta gruppen och där var det mosad mat som gällde. Annars fanns ju risken att de kunde sätta i halsen… Stämningskulturen i USA går igen på flera områden, och kommer nog tillbaka i något senare inlägg.
En annan lustig sak var att när Maria hämtade Ted tillsammans med Jack, och han sov, fick Jack inte lämnas obevakad utanför dörren två minuter, i cykelkärran eller i bilen. Om någon polis såg det kunde tydligen dagiset råka illa ut för att de inte hade alla barnen övervakade. Så han var alltid tvungen att följa med in och vaknade så klart då.
Det kostade 120 dollar per vecka att gå på Teds dagis och vi är nästan säkra på att avgiften inte var subventionerad på något vis. Man betalade veckovis med check eller kontant. Vi rationaliserade lite och betalade fyra veckor i taget, och fram till att vi skaffade checkar var vi de enda som betalade kontant.
Det fanns vad vi förstod inga krav på utbildning för personalen. Givetvis fanns det heller inga specialpedagoger, genuspedagoger eller liknande svenska påhitt heller (och pojkarna var utklädda till blå superhjältar och flickorna till rosa prinsessor). Men det var tidig drillning i siffror och bokstäver, och Ted kunde ganska snabbt räkna till 10 på engelska - innan han kunde göra det på svenska.
Nedan är ett urval bilder som dagispersonalen har tagit och skickat med som minne. Något som Maria frågade efter. De var förstås tvungna att begära tillstånd från alla föräldrarna, vilket de faktiskt gjorde, men det kanske man måste i Sverige nuförtiden också.
*Ja, det heter inte längre dagis utan förskola. Och förskola heter inte längre förskola utan förskoleklass. Men jag kallar dagis för dagis och förskola för förskola.
När man kommer upp till universitetsnivå kan det bli lite problem för de som inte har tur att födas med hyfsat bemedlade föräldrar. Man kan om man är duktig få stipendier, men de täcker normalt bara en liten del av terminsavgifterna och på finare universitet kan de vara väldigt höga. Detta får ju lite märkliga konsekvenser att det inte nödvändigtvis är de bästa som går på universitet, utan de som kan betala för sig. Det borde inte vara önskvärt samhällsekonomiskt, men något annat “är ju kommunism”, och inte att tänka på för de flesta jänkarna.
Varje morgon cirklar de gula skolbussarna runt i bostadsområdena och plockar upp de väntande barnen. I en del korsningar står det poliser och stoppar trafiken så att skolbussarna inte ska bli försinkade. Med skolbuss åker man själv redan från förskolenivå (kindergarten) vid 5 års ålder. Betydligt bättre än trenden i Sverige där det verkar blivit regel att föräldrarna ska skjutsa barnen till skolan, när de i själva verket kunde ha gått eller cyklat.
Vi har ju endast begränsad erfarenhet av dagis i andra länder (ca 1 månad i Norge), men vi tror att det är stora skillnader på ett amerikanskt dagis och ett svenskt/norskt. En stor skillnad är att de sällan var ute på Teds dagis, vilket det är lag på att de måste vara varje dag i Norge. Antingen var det för varmt, för kallt, för blött, för blåsigt eller så finns det någon annan ursäkt. Detta trots att det i våra ögon nästan alltid var perfekta förhållanden.
En annan skillnad är att alla dagisbarn enligt lagen måste sova middag, vare sig de vill eller inte. Kan de inte måste de ändå ligga stilla och vila de ca två timmarna som det hela varar. Det blev ju på slutet ganska knepigt för Ted, som aldrig sov hemma på dagen, och de dagarna han sov på dagis blev det väldigt sena kvällar hemma.
Man gör inga utflykter, av rädsla för att något barn skulle råka ut för en olycka. Att besöka den nybyggda vattenparken med gratis inträde, som låg 300 meter från dagis, var otänkbart. För att det skulle vara möjligt, som Maria föreslog, måste de dessutom begära skriftligt intyg från samtliga föräldrar, och det var ju också besvärligt.
När Ted började på dagis (daycare) var han drygt 1,5 år gammal och hade sedan länge ätit vanlig mat. Han placerades i yngsta gruppen och där var det mosad mat som gällde. Annars fanns ju risken att de kunde sätta i halsen… Stämningskulturen i USA går igen på flera områden, och kommer nog tillbaka i något senare inlägg.
En annan lustig sak var att när Maria hämtade Ted tillsammans med Jack, och han sov, fick Jack inte lämnas obevakad utanför dörren två minuter, i cykelkärran eller i bilen. Om någon polis såg det kunde tydligen dagiset råka illa ut för att de inte hade alla barnen övervakade. Så han var alltid tvungen att följa med in och vaknade så klart då.
Det kostade 120 dollar per vecka att gå på Teds dagis och vi är nästan säkra på att avgiften inte var subventionerad på något vis. Man betalade veckovis med check eller kontant. Vi rationaliserade lite och betalade fyra veckor i taget, och fram till att vi skaffade checkar var vi de enda som betalade kontant.
Det fanns vad vi förstod inga krav på utbildning för personalen. Givetvis fanns det heller inga specialpedagoger, genuspedagoger eller liknande svenska påhitt heller (och pojkarna var utklädda till blå superhjältar och flickorna till rosa prinsessor). Men det var tidig drillning i siffror och bokstäver, och Ted kunde ganska snabbt räkna till 10 på engelska - innan han kunde göra det på svenska.
Nedan är ett urval bilder som dagispersonalen har tagit och skickat med som minne. Något som Maria frågade efter. De var förstås tvungna att begära tillstånd från alla föräldrarna, vilket de faktiskt gjorde, men det kanske man måste i Sverige nuförtiden också.
 |
| Heltäckningsmatta så klart. |
 |
| Lite mer nationalism i USA än i Sverige. |
 |
| Den här dagen var det bra väderförhållanden. |
 |
| Tumble Bus |
 |
| Julpynt och kortbyxor. |
*Ja, det heter inte längre dagis utan förskola. Och förskola heter inte längre förskola utan förskoleklass. Men jag kallar dagis för dagis och förskola för förskola.
söndag 8 februari 2015
På restaurangen
Maten i Louisiana sticker ut lite från andra delar av USA, med det kreolska köket och cajun-maten. Det innebär mer kryddor än vad som är vanligt i USA, och ganska mycket skaldjur. Vi gillade det mesta av maten, men det är förstås också mycket friterat. Och saker som man inte skulle komma på att servera själv, som makaroner med ost. Vad som serverades på dagis vill man nog helst inte veta, men det var nog inte mycket som skulle anses vara en fullgod måltid på ett svenskt dagis.
Majs är mer populärt i USA än i Sverige i allmänhet, och i Lousiana i synnerhet. Det serveras i alla former och särskilt "corn grits" blev en favorit som vi (Maria) började laga själv. I USA är socker ofta ersatt med majssirap, vilket även gäller i Coca-Cola. Det ger faktiskt en ganska stor försämring av smaken och på Mexikanska restauranger hade de ibland mexikansk Coca-Cola, med äkta socker. Mexikanska restauranger är för övrigt New Orleans svar på pizzerior - de finns i varje kvarter...
På restauranger är kanske den största skillnaden jämfört med Sverige att man, precis som för många andra serviceyrken, alltid förväntas ge dricks. Det är normalt att ge mellan 15-20%. Ganska störande för oss européer. Vi har lärt oss att acceptera det, men kommer aldrig att tycka bra om det.
En annan skillnad som vi snabbt upplevde var att det kändes som om de ville bli av med oss genom att väldigt snabbt komma med notan, ofta innan man ens ätit färdigt. Detta kändes till en början stressande, men efter hand är det något vi har lärt oss uppskatta.
Något som vi också uppskattar är att det är helt naturligt att man tar med sig resterna hem i en låda. Och det behövs ofta med tanke på storleken på portionerna man får.
Ibland känns det lite som att man är på barnkalas när man är på en amerikansk restaurang. Drickor serveras i princip alltid med sugrör, och en stor del av maten som serveras äts med händerna. Drickorna (läsk och lemonad) är det för övrigt nästan alltid gratis påfyllning på.
Vi har under åren provat ganska många restauranger runt New Orleans och en sak är säker: Vi kommer att sakna utbudet av restauranger och prisnivån på dessa. Nedan följer bilder från några av restaurangbesöken.
Det är inte ofta man orkar ända till efterrätten på en amerikansk restaurang, men ibland så. Om inte annat kan man köra Marias trick och bara beställa förrätt och sedan gå direkt på efterrätten.
Majs är mer populärt i USA än i Sverige i allmänhet, och i Lousiana i synnerhet. Det serveras i alla former och särskilt "corn grits" blev en favorit som vi (Maria) började laga själv. I USA är socker ofta ersatt med majssirap, vilket även gäller i Coca-Cola. Det ger faktiskt en ganska stor försämring av smaken och på Mexikanska restauranger hade de ibland mexikansk Coca-Cola, med äkta socker. Mexikanska restauranger är för övrigt New Orleans svar på pizzerior - de finns i varje kvarter...
På restauranger är kanske den största skillnaden jämfört med Sverige att man, precis som för många andra serviceyrken, alltid förväntas ge dricks. Det är normalt att ge mellan 15-20%. Ganska störande för oss européer. Vi har lärt oss att acceptera det, men kommer aldrig att tycka bra om det.
En annan skillnad som vi snabbt upplevde var att det kändes som om de ville bli av med oss genom att väldigt snabbt komma med notan, ofta innan man ens ätit färdigt. Detta kändes till en början stressande, men efter hand är det något vi har lärt oss uppskatta.
Något som vi också uppskattar är att det är helt naturligt att man tar med sig resterna hem i en låda. Och det behövs ofta med tanke på storleken på portionerna man får.
Ibland känns det lite som att man är på barnkalas när man är på en amerikansk restaurang. Drickor serveras i princip alltid med sugrör, och en stor del av maten som serveras äts med händerna. Drickorna (läsk och lemonad) är det för övrigt nästan alltid gratis påfyllning på.
Vi har under åren provat ganska många restauranger runt New Orleans och en sak är säker: Vi kommer att sakna utbudet av restauranger och prisnivån på dessa. Nedan följer bilder från några av restaurangbesöken.
 |
| Det finns många möjlighetern att höra live-musik till maten i New Orleans. Här spelar New Orleans Swamp Donkeys på Maison på Frenchmen Street. |
 |
| Corn Dog hade vi inte ätit tidigare och det blev en favorit. Den består av en majsbrödsinbakad varmkorv på en pinne. |
 |
| En rejäl burgare på Phil's Grill är aldrig fel. |
 |
| Avskedsmiddag på Charlie's Steak House. Lökringar till förrätt, någon? |
 |
| Steken jag har på min tallrik är på nästan 300 gram (10 oz). En äkta amerikan väljer förstås 32 oz-varianten (drygt 900 gram) som skymtar på andra sidan bordet. |
 |
| Under åren slank det ned några korvar på Dat Dog också. |
 |
| Den som efter förrätt inte blir mätt på den här fyllda kycklingen kan alltid trösta sig med att det snart väntar efterrätt... Här var det en kollega som hade bjudit in avdelningen till sin pappas restaurang Cleopatra. |
 |
| Favoriträtten på Zea med den legendariska corn gritsen uppe till höger. |
Det är inte ofta man orkar ända till efterrätten på en amerikansk restaurang, men ibland så. Om inte annat kan man köra Marias trick och bara beställa förrätt och sedan gå direkt på efterrätten.
 |
| Den här brödpuddingen räckte faktiskt till ytterligare 3 måltider. Den var god, men det är brownien som Maria smaskar på i bakgrunden som är bäst på Zea - den blir saknad! |
torsdag 5 februari 2015
I matbutiken
Det kanske första man märker när man börjar handla i en amerikansk matbutik är att bakhjulen på kundvagnen inte kan svänga. Har ingen aning om varför de har gjort det så men det gör den otroligt svårmanövrerad.
Väl framme i kassan är allting ganska efterblivet. Man har inte som i Sverige två fållor där varorna hamnar, utan kassörskan/kassören lastar varorna i påsarna, vilket såklart tar extra tid. Alternativt har de en särskild person som lastar i varorna. Plastpåsarna är gratis men de är så dåliga att de sällan ens håller hela vägen hem.
Det positiva i matbutiken är väl att man har betydligt generösare lojalitetsprogram med ofta kraftigt rabatterade varor av typen tag två betala för en, samt återbäring. De har också stort utbud av vissa varor där glassutbudet är det som imponerar mest.
Väl framme i kassan är allting ganska efterblivet. Man har inte som i Sverige två fållor där varorna hamnar, utan kassörskan/kassören lastar varorna i påsarna, vilket såklart tar extra tid. Alternativt har de en särskild person som lastar i varorna. Plastpåsarna är gratis men de är så dåliga att de sällan ens håller hela vägen hem.
Det positiva i matbutiken är väl att man har betydligt generösare lojalitetsprogram med ofta kraftigt rabatterade varor av typen tag två betala för en, samt återbäring. De har också stort utbud av vissa varor där glassutbudet är det som imponerar mest.
 |
| Mjölken köper man i 1-gallon-dunkar (3,8 l) |
 |
| Ganska välsorterat utbud av alkoholhaltiga drycker. |
 |
| De efterblivna kassorna. (syns inte så bra) |
tisdag 3 februari 2015
På vägen
Att USA är billandet nummer ett i världen råder det knappast någon tvekan om. Allt är gjort för bilar och väldigt lite för fotgängare och cyklister. Att vara ute och gå anses nog vara lite konstigt. I inget annat land är man nog så beroende av bilen heller eftersom kollektivtrafiken är i det närmaste obefintlig utanför de centrala delarna av staden. Att ta körkort i Louisiana är ingen direkt bedrift och hur någon kan kugga är egentligen ganska otroligt.
Det vi stört oss allra mest på under vistelsen i USA är nog alla dessa tre- och fyrvägsstopp. På vägar nästan utan trafik har de satt upp en stoppskyllt från varje håll. Den som kommer först till korsningen får sedan köra först. Om man kommer samtidigt gäller högerregeln, men detta leder ofta till missförstånd. Jag undrar också hur mycket extra bränsle och bromsbelägg som detta vansinne orsakar? Antagligen i nivå med Sveriges samlade bränsleförbrukning… Dessutom ska man enligt körkortskontrollanterna stanna innan skylten. Det känns märkligt när skyltarna ofta står flera meter innanför korsningen. Ingen gör det och vi är fortfarande lite osäkra på om man verkligen måste det.
Något som fascinerat är hur lång tid de håller på med vägbyggen. När vi flyttade hit hade de påbörjat arbetet att utöka motorvägen med två filer på en ca 1,5 km lång sträcka. Vet inte hur länge de hade hållit på med det innan vi anlänt, men det slutfördes ca 2,5 år efter att vi flyttat till USA.
Som skrivits tidigare är de inte särskilt miljömedvetna. Det ser man också på bilparken. Väldigt många kör omkring i stora pick-ups, med gigantiska motorer, bara för att de kan. Det är sällan man ser någon som verkligen har något på flaket.
Man har en form av besiktning av bilarna i Louisiana, vilken dock är ett skämt. Det handlar i princip om att kolla lamporna. En gång kollade de inte ens någonting, de bara skrev ut lappen som ska sitta i rutan. Men det är väl ganska mycket så i USA, att det är du själv som är ansvarig, och om man råkar ut för en olycka som orsakats av bristande underhåll kan man säkert råka illa ut.
Vi har också noterat att de flesta inte verkar bry sig särskilt mycket om att ta hand om sina bilar. Antagligen hänger det ihop med att de är så billiga att man inte orkar bry sig. Ett undantag är killen som köpte Mustangen, han var mer pedant än mig. Skönt att den är i goda händer!
Det vi stört oss allra mest på under vistelsen i USA är nog alla dessa tre- och fyrvägsstopp. På vägar nästan utan trafik har de satt upp en stoppskyllt från varje håll. Den som kommer först till korsningen får sedan köra först. Om man kommer samtidigt gäller högerregeln, men detta leder ofta till missförstånd. Jag undrar också hur mycket extra bränsle och bromsbelägg som detta vansinne orsakar? Antagligen i nivå med Sveriges samlade bränsleförbrukning… Dessutom ska man enligt körkortskontrollanterna stanna innan skylten. Det känns märkligt när skyltarna ofta står flera meter innanför korsningen. Ingen gör det och vi är fortfarande lite osäkra på om man verkligen måste det.
 |
| Varför? |
Något som fascinerat är hur lång tid de håller på med vägbyggen. När vi flyttade hit hade de påbörjat arbetet att utöka motorvägen med två filer på en ca 1,5 km lång sträcka. Vet inte hur länge de hade hållit på med det innan vi anlänt, men det slutfördes ca 2,5 år efter att vi flyttat till USA.
Som skrivits tidigare är de inte särskilt miljömedvetna. Det ser man också på bilparken. Väldigt många kör omkring i stora pick-ups, med gigantiska motorer, bara för att de kan. Det är sällan man ser någon som verkligen har något på flaket.
Man har en form av besiktning av bilarna i Louisiana, vilken dock är ett skämt. Det handlar i princip om att kolla lamporna. En gång kollade de inte ens någonting, de bara skrev ut lappen som ska sitta i rutan. Men det är väl ganska mycket så i USA, att det är du själv som är ansvarig, och om man råkar ut för en olycka som orsakats av bristande underhåll kan man säkert råka illa ut.
Vi har också noterat att de flesta inte verkar bry sig särskilt mycket om att ta hand om sina bilar. Antagligen hänger det ihop med att de är så billiga att man inte orkar bry sig. Ett undantag är killen som köpte Mustangen, han var mer pedant än mig. Skönt att den är i goda händer!
måndag 2 februari 2015
Hemma hos Amerikanerna
På golven i ett amerikanskt hem är det väldigt vanligt att man har heltäckningsmattor. Det är ju skönt att gå på men kanske inte så praktiskt. Särskilt inte med tanke på att de flesta inte tar av sig skorna inomhus. Väldigt märkligt.
En annan märklig sak med USA är att man är väldigt inkonsekvent med säkerheten. Vissa saker är det så noga med att det nästan blir löjligt. Andra saker inte alls så noga. Eller vad sägs om den här bilden?
Andra lustiga exempel på säkerhet är att Kinderägg är förbjudna eftersom det anses vara farligt medans vapenlagarna är löjligt liberala, och man läser gång på gång om barn som av misstag skjutit sin mamma eller sitt syskon.
Vår erfarenhet är att Amerikansk kvalitet generellt sett inte är bra. Jag vet inte hur många gånger vi har haft vattenläckage i vattenrör, kranar och toaletter och varmvattenberedare under denna tid i två hus. Något vi aldrig någonsin varit med om i Sverige eller Norge. Luftkonditioneringen har gått sönder ett antal gånger i båda husen vi bott i. Poolvärmen var trasig i princip konstant i första huset vi bodde i och kylskåpet i första huset levde ett eget liv.
Dammsugaren vi köpte är ett skämt, trots att den skulle vara en av de bättre. Att den ens kan kallas för dammsugare är märkligt. Den suger inte upp skräpet och den är otymplig som en långtradare. Vi som tänkte att den kanske var gjord särskilt för heltäckningsmattor. Diskmaskinerna vi har haft har inte heller varit något att försöka kopiera. Inte om man vill att den ska göra rent porslinet i alla fall.
Jag har tidigare hört att Amerikaner inte är så känsliga för buller där de bor. Det kan nog ligga något i det. De finaste husen i området ligger vid den mest trafikerade gatan - varför ha ett fint hus om ingen ser det? En annan sak som vi reagerat på är alla tågen som tutar. Det finns visst någon lag på att tåg måste tuta innan vägövergångar. Och det är inte bara en kort tutning. Ofta handlar det om 20-30 sekunder, Ibland känns det som om de tutar extra bara för att störa.
Isolering är de inte så noga med trots att det nästan konstant är över 30 grader på sommaren. Vet inte om det kan ha att göra med att energi är billigt eller att man är rädd för fuktskador, men lite märkligt är det.
Påslakan använder de inte. I ställer sover de mellan två lakan och har täcket ovanpå det övre. ganska ofräscht tycker vi, särskilt när man bor på hotell. Vi har sett ett ställe som säljer påslakan, kallade “duvet”. I reklamen räknade de upp alla fördelarna, jämfört med den amerikanska varianten, men det har tydligen inte slagit igenom.
En märklig sak vi noterat är att jänkarna alltid har gardiner för fönsterna. Antagligen är de väldigt rädda för att någon ska titta in.
Blandare finns i diverse kreativa varianter. Ibland är det nästan svårt att förstå hur de fungerar. Oftast är det dock av typen en ratt för varmt vatten och en för kallt. Väldigt märkligt, men det har jag sett i många andra länder också. Det borde finnas en stor marknad för Gustavsberg. Något annat som skiljer är dörrhandtagen som oftast är av den runda typen. Även det lite sämre tycker vi.
Särskilt miljömedvetna är inte jänkarna, om nu någon hade trott det. Det kan man se på många sätt. En sak är att man har sophämtning två ggr per vecka, dubbla soptunnor och obegränsad mängd. Att återvinna är det inte många som gör. Bilarna är förstås ett annat exempel, vilket vi återkommer till.
Det finns ju förstås några saker som är bra också. En sak är att man inte behöver gå någonstans för att skicka brev. De kan man bara lämna i sin postlåda så plockar brevbäraren upp brevet i samband med postutdelningen. Som det väl fortfarande fungerar på landet i Sverige? En skillnad när det gäller posten är också att man fortfarande har lördagsutdelning (vilket man också har i Norge, men det ska nog tas bort).
Tvättmaskinerna de använder är gigantiska, vilket är praktiskt, men förstås inte bra för miljön då man sällan tvättar full maskin. En annan praktisk sak är att man ofta har en kvarn som mal ner matrester i diskhon, och så kan man bara spola ner dem. Men antagligen är det negativt för miljön jämfört med att kompostera.
En annan märklig sak med USA är att man är väldigt inkonsekvent med säkerheten. Vissa saker är det så noga med att det nästan blir löjligt. Andra saker inte alls så noga. Eller vad sägs om den här bilden?
Andra lustiga exempel på säkerhet är att Kinderägg är förbjudna eftersom det anses vara farligt medans vapenlagarna är löjligt liberala, och man läser gång på gång om barn som av misstag skjutit sin mamma eller sitt syskon.
Vår erfarenhet är att Amerikansk kvalitet generellt sett inte är bra. Jag vet inte hur många gånger vi har haft vattenläckage i vattenrör, kranar och toaletter och varmvattenberedare under denna tid i två hus. Något vi aldrig någonsin varit med om i Sverige eller Norge. Luftkonditioneringen har gått sönder ett antal gånger i båda husen vi bott i. Poolvärmen var trasig i princip konstant i första huset vi bodde i och kylskåpet i första huset levde ett eget liv.
Dammsugaren vi köpte är ett skämt, trots att den skulle vara en av de bättre. Att den ens kan kallas för dammsugare är märkligt. Den suger inte upp skräpet och den är otymplig som en långtradare. Vi som tänkte att den kanske var gjord särskilt för heltäckningsmattor. Diskmaskinerna vi har haft har inte heller varit något att försöka kopiera. Inte om man vill att den ska göra rent porslinet i alla fall.
Jag har tidigare hört att Amerikaner inte är så känsliga för buller där de bor. Det kan nog ligga något i det. De finaste husen i området ligger vid den mest trafikerade gatan - varför ha ett fint hus om ingen ser det? En annan sak som vi reagerat på är alla tågen som tutar. Det finns visst någon lag på att tåg måste tuta innan vägövergångar. Och det är inte bara en kort tutning. Ofta handlar det om 20-30 sekunder, Ibland känns det som om de tutar extra bara för att störa.
Isolering är de inte så noga med trots att det nästan konstant är över 30 grader på sommaren. Vet inte om det kan ha att göra med att energi är billigt eller att man är rädd för fuktskador, men lite märkligt är det.
Påslakan använder de inte. I ställer sover de mellan två lakan och har täcket ovanpå det övre. ganska ofräscht tycker vi, särskilt när man bor på hotell. Vi har sett ett ställe som säljer påslakan, kallade “duvet”. I reklamen räknade de upp alla fördelarna, jämfört med den amerikanska varianten, men det har tydligen inte slagit igenom.
En märklig sak vi noterat är att jänkarna alltid har gardiner för fönsterna. Antagligen är de väldigt rädda för att någon ska titta in.
Blandare finns i diverse kreativa varianter. Ibland är det nästan svårt att förstå hur de fungerar. Oftast är det dock av typen en ratt för varmt vatten och en för kallt. Väldigt märkligt, men det har jag sett i många andra länder också. Det borde finnas en stor marknad för Gustavsberg. Något annat som skiljer är dörrhandtagen som oftast är av den runda typen. Även det lite sämre tycker vi.
Särskilt miljömedvetna är inte jänkarna, om nu någon hade trott det. Det kan man se på många sätt. En sak är att man har sophämtning två ggr per vecka, dubbla soptunnor och obegränsad mängd. Att återvinna är det inte många som gör. Bilarna är förstås ett annat exempel, vilket vi återkommer till.
Det finns ju förstås några saker som är bra också. En sak är att man inte behöver gå någonstans för att skicka brev. De kan man bara lämna i sin postlåda så plockar brevbäraren upp brevet i samband med postutdelningen. Som det väl fortfarande fungerar på landet i Sverige? En skillnad när det gäller posten är också att man fortfarande har lördagsutdelning (vilket man också har i Norge, men det ska nog tas bort).
Tvättmaskinerna de använder är gigantiska, vilket är praktiskt, men förstås inte bra för miljön då man sällan tvättar full maskin. En annan praktisk sak är att man ofta har en kvarn som mal ner matrester i diskhon, och så kan man bara spola ner dem. Men antagligen är det negativt för miljön jämfört med att kompostera.
söndag 1 februari 2015
Tillbaka i Norge
Vi är nu, sedan ganska länge, tillbaka på trygg mark i den fjällhöga norden. Det har varit ganska hektiska veckor, med bl.a. uppackning av flyttlass (pågående), inskolning på dagis för Ted och jobb för Maria. Men efter tre år i USA känns det som att det är läge att skriva en sammanfattning av det som vi upplevt som de största skillnaderna - kanske större än vi trodde när vi flyttade. Detta kommer vi att göra i några kommande inlägg.
USA är ju inte riktigt som ett vanligt land. Det är olika lagar och ganska varierande kultur i olika delstater. Det gör att våra reflektioner gäller främst för Louisiana. Men mycket är förstås generelt för hela, eller stora delar av, USA. I många fall känns det som om utvecklingen stannat 1969 i och med att man kom först till månen…
USA är ju inte riktigt som ett vanligt land. Det är olika lagar och ganska varierande kultur i olika delstater. Det gör att våra reflektioner gäller främst för Louisiana. Men mycket är förstås generelt för hela, eller stora delar av, USA. I många fall känns det som om utvecklingen stannat 1969 i och med att man kom först till månen…
 |
| Hej, hej från Drammen. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)