NFL-match

Efter att ha fått två gratisbiljetter var det i söndags dags att tillsammans med Björn bevittna våra livs första NFL-match. Det skedde då det lokala laget New Orleans Saints mötte Buffalo Bills. Amerikansk fotboll är kanske den mest populära sporten i USA. För undertecknad är dock intresset tämligen begränsat, men att besöka ett sådan här evenemang var en upplevelse.

Det hela skedde i den imponerade Mercedes-Benz Superdome, som invigdes 1975. Den är 83 meter hög och 210 meter i diameter vilket fortfarande gör den till värdens största byggnad med kupoltak. Publikkapaciteten på 73 208 personer rankar den som världens fjärde största stadium med tak. Det är den arena som varit värd för Super Bowl (NFL-finalen) flest gånger av alla: sju. Senast det hände var i våras. Under Super Bowl har man tillfälligt utökat publikkapaciteten till närmare 80 000. I söndagens match var den officiella publiksiffran 72 405 - i princip fullsatt.

Superdome imponerade också stort med sitt gratis trådlösa nätverk. Hur man kan få det att fungera så bra för 70 000 personer är en gåta. Kanske kollade de flesta besökare på matchen snarare än att surfa?

Att intresset är stort för amerikansk fotboll visas också av att alla biljetter är säsongsbiljetter och de har sålts slut sedan 2006. För att köpa säsongsbiljetter finns en väntelista och för att få biljetter till en enskild match måste man köpa i andra hand av någon som inte vill använda sina biljetter.

Det som imponerade med evenemanget var också hur städat allt gick till trots den stora publiken. Inga huliganer och relativt få poliser. Supportrar från de olika lagen var inte separerade på något vis och de gick snarare omkring och pratade och skämtade med varandra än att bråka. Men många av besökarna var också snarare barnfamiljer än ungdomar.

Saints vann Super Bowl så sent som 2009 och har börjat årets säsong väldigt bra. Även denna matchen slutade med klar seger för hemmalaget och man har därmed vunnit sex av de sju första matcherna i serien.

Det märks när drygt 70 000 personer ska till samma ställe.

Det är här det händer.

Obligatorisk nationalsång och amerikansk nationalism.

Det var många avbrott i matchen så hejacklacksledarna hade fullt upp.

Den här mannen hade med sig en egen fåntratt för att höras bra.

Pausunderhållning i rosa bandets tecken.

Slutminut i tredje kvarten. 

Slutresultat

På väg hem.

Destrehan plantation

I söndags fick vi besök från Sverige igen. Den här gången i form av familjen Biller. Måndagen blev en lugn återhämtningsdag i poolen. På tisdagen blev det en tur till Destrehan Plantation, som vi själva tidigare aldrig besökt, i väntan på någon historiskt intresserad besökare. Destrehan plantation byggdes 1787 och man har bland annat odlat indigo och socker.

Huvudbyggnaden

Guiden tyckde att barnen såg ut som filmstjärnor.

Man undrar om de som bodde i huset var ovanligt långa?

Guiden Tiffany förklarar att man sov också på 1800-talet.

Jean Noel Destrehan hade 14 barn och spelade en viktig roll i Lousianas historia.
Han tyckte tydligen också om att spela kort och dricka saft, även om medspelarna gått.

Om det blev för varmt inne kunde man sova på den väl tilltagna balkongen.

Don demonstrerar hur man isolerade hus.

 

Brandövning

Idag var hela familjen på studiebesök på den lokala brandstationen, som hade öppet för allmänheten hela dagen. Vi kollade in, och provsatt, brandbilarna. Ted fick en egen brandmanshjälm, fick prova att spruta lite vatten med brandslangen och släcka en eld, samt prova någon slags tornadosimulator. Där var även en sheriff som tog Teds fingeravtryck och det var uppdukat med buffé. När vi var där var det bara en annan familj som var där, så det var inte direkt någon trängsel kring brandbilarna. Bra för oss, men lite trist för alla brandmännen som var där, och som ordnat allt väldigt fint. Vi passade också på att besöka Christian Music Festival, eftersom den var belägen alldeles intill. Där var det också få besökare, förmodligen på grund av det halvdåliga vädret.

Spännande!

Brandklockan

Ted (tjuv)åkte några av leksakerna på festivalen.

1 månad!

Idag är det en månad sedan Jack kom till oss. Tiden går, som sagt, fort. På denna månaden har han vuxit några centimeter, och blivit dryga kilot tyngre. Mer att gosa med, med andra ord!

Han kämpar lite med en bråkig mage som ger magknip lite nu och då, men mest mot kvällen. Vi provar minifom-droppar, och jag dricker amningste. Inbillar mig att det hjälper lite i alla fall. Att buffa på rumpan verkar också lindrande, och, om han lyckas behålla den i munnen, suga på nappen.

Ted är fortfarande lika stolt storebror, och vill gärna hålla honom en stund nu och då, och stryka honom försiktigt på kinden. När han skriker på grund av magknipet verkar Ted inte bry sig särskilt, utan kan ibland lugnt konstatera att "bäbisen har ont i magen".

Cikada eller utomjording?

Ett väldigt speciellt ljud för platsen vi bor på, är ljudet av cikadorna som spelar i trädkronorna, såväl dag som natt. För den som inte har sett en cikada kan jag beskriva den som en insekt med tjock kropp, långa genomskinliga vingar, och stora glest sittande ögon. Karaktäristiskt för cikadorna är deras läte, som (enligt wikipedia) är "bland de starkaste ljud som frambringas av insekter".

Vi har tidigare sett flera tomma puppor som sitter fast lite här och där ute i trädgården, men vad för slags insekt som kommit ur pupporna visste vi inte. Idag fick vi svaret då vi blev vittnen till en cikada som kröp ur sin puppa, och sedan satt utanpå "puppskalet" för att torka. Det var en händelse som såg smått utomjordisk ut. För säga vad man vill om cikador, men vackra är de i alla fall inte.

Balanscykel

Ted fick en balanscykel när han fyllde tre. Intresset har varit ganska så milt, tills i måndags när jag lockade med honom ut på golfbanan som vi bor granne med. Där finns nämligen en del små gräsbeklädda kullar som gjorde att det gick att få lite rull på cykeln. Men, det var först när jag själv satte mig på den lilla cykeln och visade honom hur man skulle åka utför kullen, som han fattade vad det hela gick ut på, och då blev det genast jätteskoj. Rätt snart utbrast han stolt; "Mamma, jag kunde det!"

På måndagar är golfbanan stängd och då kan vi vistas ute på den utan att vara ivägen för golfarna, och riskera att få bollar i huvudet. Det är kanske inte tillåtet att cykla där ute, men å andra sidan gör kanske inte en treåring på en liten cykel så stor åverkan på gräset (jag ska försöka hålla mig från att åka fler gånger)? Det har också blivit några turer på sena eftermiddagen, strax innan skymningen, då de sista golfarna passerat, och myggen går att stå ut med.

Uppför

Göra sig redo.

Kör!

Ibland faller man.

Nytt försök.

Denna bjuder jag på...

Pumporna är här

Liksom ifjol finns det en så kallad "pumpkin patch" i Destrehan. Vi tog oss en liten söndagspromenad dit i helgen som var och tittade på pumpor i diverse storlekar och former.

Tiden går så fort

Mina föräldrar reste hem igår, två veckor går fort, allt för fort. På vägen hem från flygplatsen tyckte Ted att vi skulle åka tillbaka och hämta dem igen, och i morse ville han gå upp och göra morgongymnastik med mormor och morfar, precis som han gjort nästan alla mornar de sista veckorna. Tid och avstånd är inte så lätt att förstå för en treåring, och lika bra är kanske det?

Morfar och Ted innan morfars helikopterfärd.

Ted pysslar med lera tillsammans med mormor och Jack, en riktig favoritsyssla.

Kvällsmys i soffan.

Teds badfilm

Jim har klippt ihop en film med några av Teds konster i vattnet, se och lär:

Kärt besök och Alligator Festival

Vi har mina föräldrar på efterlängtat besök. De kom i tisdags förra veckan, och stannar i drygt två veckor. Det har stått mycket badande på schemat, till glädje för liten och stor. Ted har visat upp hela sin badrepertoar med allt från simning, "dyka som en rocka", och till sin unika "rock-n-roll", med både fascination och förskräckelse som reaktion från morföräldrarna.

I lördags gjorde vi en liten familjeutflykt till den lokala "Alligator Festival", som anordnas årligen sista helgen i september i Luling, på andra sidan Mississippifloden från Destrehan. Vi kom dit vid lunchtid, och inledde med att prova några av de kulinariska anrättningarna. Mest spännande var förstås stekt alligator, och då ingen av oss hade provat att äta alligator tidigare kändes som ett bra tillfälle att prova detta. En gång är kanske lika med ingen gång. Men, vårt smakprov gav intrycket av att alligator är ett rätt så segt kött.

Efter festivallunchen stod karusellåkning på schemat. Ted provade på en miniversion av lustiga huset, där den avslutande rutschkanan var höjdpunkten, en karusell i typ "kaffekoppen" tillsammans med Jim, och pariserhjulet tillsammans med mig.

Avslutningsvis blev det alligatorklappning för Teds del. De små alligatorerna hade igentejpade käftar, och var tämligen ofarliga. Ted konstaterade senare på kvällen i samband med läggningen att det var rätt så konstigt att de hade tejp runt munnen.

Badfolket

Poolhäng

Ted slukade ett kycklingspett.

Jim avnjuter stekt alligator.

Maria hugger in på sista biten alligator.

Den avslutande rutschkanan på "lustiga huset".

Ted hade fullt upp med att hålla fast hatten.

När mamma ska åka blir det ett lite lugnare val av karusell.

Utsikt över Mississippifloden och Hale Boggs Bridge.

Glada i hatten!

Ted håller i en babyalligator.

Jack och Maria