Jazz Fest

På söndagen var det dags att besöka Jazzfesten, eller ”New Orleans Jazz and Heritage Festival” som den egentligen heter. Namnet till trots så är musiken väldigt varierad och festivalen täcker in alla musikgenrer som förknippas med New Orleans och Louisiana. Det är den näst största årliga händelsen i New Orleans, bara Mardi Gras är större. Flest besökare hade festen 2001 vid Louis Armstrongs hundraårsjubileum, då festivalen hade totalt 650 000 besökare. I år väntas ca 400 000 besökare. Festivalen är uppdelad på två helger, sista helgen i april (fredag - söndag) och första helgen i maj (torsdag - söndag).

Det var ett gäng riktigt stora artister på spellistan i år. Eller vad sägs om Beach Boys, Tom Petty and the Heartbreakers, Eagles, Foo Fighters och sist men inte minst: Bruce Springsteen and the E Street Band. Satellitradio är populärt här och det är tre artister som har sin egen kanal: Elvis, Pearl Jam och Bruce Springsteen. Då är man stor.

Söndagen var den varmaste dagen hittills på året vilket betyder alltför varmt för en normal svensk. Vi trotsade dock hettan och klämde, efter att vi lämnat Ted på barnpassning hos en grannfru, in oss alla fyra i mustangen, som dagen till ära var nyvaxad och glänste lite extra. Väl på festivalområdet var vi hungriga vilket avhjälptes med var sin "Po' Boy", dvs. en lokal variant av macka (Det finns för övrigt en egen Po' Boy-festival som går av stapeln i november).  Hettan försökte vi mildra med en s.k. "snowball", dvs. krossad is smaksatt med högkoncentrerad saft.

Planen var att vi skulle gå runt och titta lite på någon av de 11 andra scenerna innan det var dags för "the Boss", och jag hade själv hoppats se en skymt av Iron and Wine som skulle spela strax innan på en annan scen. Men vi anlände lite senare än planerat och efter att ha sett hur det såg ut framför stora scenen insåg vi snabbt att vi inte hade tid för något annat om vi skulle ha någon chans att se vad vi huvudsakligen kom för att se.

Vi lyckades dock klämma oss fram till en riktigt bra plats lagom nära scenen som vi sedan bevakade under den timmen som återstod tills det var dags. Bruce dök upp 10 minuter efter utsatt tid och gick ut hårt genom att riva av en rockig version av Badlands. Det var häftigt och det var nästan så att man fick lite rysningar.

Konserten fortsatte sedan i över 2,5 timmar och man kan inte säga annat än att han kan sin sak. Högt tempo mest hela tiden och diverse överraskningar. Som när han plockade upp en kille från publiken som fick sjunga med, plockade upp en dam som han dansade med eller slängde sig ut i publikhavet och flöt omkring en stund. Det är svårt att inse att han snart fyller 63.

En del texter var lite modifierade för New Orleans och i ett extranummer flirtade han också lite extra med publiken då han sjöng "When the Saints Go Marching In".

Det enda minuset var väl att han inte spelade The River, den kanske bästa låten som någonsin gjorts. På det hela taget var det dock en fantastiskt bra konsert som överträffade förväntningarna och kanske t.o.m. toppade Återtåget -96...

Vi åkte nöjda hemåt, och så klart ljöd E Street Radio i högtalarna! En live-version av The River blev det när vi kom hem.

Här var det fest!

Menyn kändes delvis som hämtad ur WoW med "Alligator Pie" och "Crabcake".

Det fick bli en Po' Boy.

Halvmätta och förväntansfulla.

En av de mindre scenerna.

När vi såg den här skylten visste vi att vi kommit rätt.

z

Vi var inte precis ensamma.

The Boss

Bruce tar hjälp av en kille i publiken.

Det blir inte så bra bilder med en iPhone, så nedan följer några bilder från Nola.com, där det också finns en recension.