På jobbet

Eftersom jag jobbat på en norsk firma, och det antagligen påverkar företagskulturen ganska mycket, är det svårt att riktigt veta hur det är på en amerikansk arbetsplats, men vissa skillnader tycker jag ändå att man kan se. En sak är att amerikanerna inte verkar ha, eller kunna hantera, samma frihet som i Sverige/Norge. Min amerikanske chef, som sa att det var stor skillnad på vår firma och ett "vanligt" amerikanskt företag, menade exempelvis att det var otänkbart på hans förra jobb, att som chef, utan att fråga någon, ta med avdelningen på lunch. Ett annat exempel är avsaknaden av flextid. Möjlighet för hemmakontor hade provats tidigare, men dragits in eftersom det missbrukades så mycket. Precis innan vi åkte hem skulle ett nytt försök göras, men bara för de med seniortitlar.

Jag upplevde också att respekten för cheferna var större än i Sverige/Norge. Nu var de flesta av mina kollegor nyutexaminerade, men det var ganska mycket av att bara göra som chefen säger, utan att säga något, även om man tyckte att det var fel.

Stämningskulturen kommer in även på jobbet. Jag upplevde att man var mycket mer rädd för att göra förändringar i konfigurering/funktioner än vad man är i Norge, på gott och ont. Det fanns också fler procedurer och längre checklistor som skulle följas.

Kunderna i USA är mycket mer krävande än i alla andra länder jag jobbat i. Jag pratade inte jätteofta med kunder, men jag hann ändå bli ändå utskälld i telefonen ett par gånger. En gång var efter orkanen Isaac, då hela kontoret var evakuerat, vägar var avspärrade och de anställda var utspridda och omöjliga att få tag på, och jag var den enda från vår avdelning som åkt för att jobba från Houstonkontoret. Då fick jag minsann höra att det var “totally unacceptable” att vi inte hade någon som kunde komma till deras båt, eftersom de sagt till långt i förväg.

En annan gång när jag vikarierade som chef var jag med om att de ville byta ut en ingenjörer som inte gav dem det svaret de ville höra, trots att det var rätt svar, vilket jag verifierade. När jag sa att vi för tillfället inte hade någon annan skickade de honom iland i alla fall och krävde att få någon annan, som ju inte fanns.

Och så där håller de på. Även ute på båtarna är det mer krav på att man exempelvis ska jobba utan vila tills man är färdig, att det måste vara färdigt senast om 8 timmar osv. Det finns såvitt jag vet heller inga arbetsmiljölagar eller anställningsavtal som förhindrar detta, så de amerikanska cheferna verkar ofta vara mer på kundens sida än på den anställdes. Jag upplevde också att det är många amerikaner som har något slags behov av att få visa att de kan, eller tror sig kunna, bestämma. Det finns exempel på kunder som hotat med att de ska se till så att någon blir uppsagd.

Anställningstryggheten är i stort sett obefintlig och man kan bli avskedad utan större motivering. Det saknas ömsesidigt uppsägningstid och det var ganska ofta man fick en e-post där de ville informera om att någon inte längre jobbade i firman och att “hans/hennes sista dag var igår”. Om man sa upp sig var det dock kutym att i alla fall säga till en vecka i förväg. Men det måste vara väldigt besvärligt för arbetsgivaren att kunna bli av med vem som helst utan förvarning.

Det finns ingen lagstadgad rätt till semester i USA. Det är upp till respektive företag att bestämma vad som gäller. Hos vår firma utökas antalet semesterveckor ju längre man jobbat i firman. Första året har man en vecka. Sedan har man två veckor tills man har jobbat i fyra år, tre tills man jobbat i 10 år, fyra veckor tills man jobbat i 15 år. Därefter får man fem veckor.

Vid födsel har man i USA lagstadgad rätt till 12 veckor obetald ledighet - om företaget har minst 50 anställda. I vissa delstater har man förbättrat dessa minimikrav, men i övrigt är det upp till varje arbetsgivare om de vill erbjuda fler veckor, eller betald ledighet. Vill man vara hemma mer än 12 veckor får man hoppas att arbetsgivaren går med på det, men det är inte helt ovanligt att mamman avslutar sin anställning efter att barnet fötts. Det var en del förvånade reaktioner när jag berättade att jag skulle vara hemma i 8 månader med full lön.

En lustig sak är att USA är ett av de sista länderna i världen som fortfarande officiellt använder brittiska måttenheter (förutom USA endast Liberia och Burma). Det ska ha gjorts något misslyckat försök att gå över till metriska systemet. Det är lite märkligt, för bland de jag har diskuterat detta med verkar alla vara överens om att detta är vansinnigt och bara besvärligt. När de räknar på något måste de oftast konvertera till metriska systemet i alla fall. Det som jag tyckte var mest besvärligt var att nästan alla ritningar var i fot, tum samt bråkdelar av tum (t.ex. 164’ 11 3⁄8”). Och det går ju inte att räkna med utan att konvertera till något decimalt.