Aj, aj, aj!

Igår förmiddags ringde de från dagis för att berätta att Ted ramlat och slagit sig, och att de ville att jag skulle komma dit och titta. När jag kom dit var Ted lugn och de sa att tårarna hade slutat rinna efter att han fått en liten isglass att suga på. Teds fröken Danielle sa att han ramlat på en leksaksbil och slagit munnen. Det hade forsat blod och hon trodde att han kanske bitit sig i tungan men att hon inte visste eftersom han inte ville öppna munnen. Efter en liten stund lät han mig motvilligt titta i munnen och jag såg då att hans övre vänstra framtand hade tryckts in. Aj!

Eftersom mottagningen till Teds doktor ligger på vägen hem från dagis, stannade jag där för att höra om någon av läkarna där kunde ta sig en titt på Ted. Det skulle gå bra och efter en stund fick vi komma in till doktor DePaula. Hon kände på tanden och trodde att det nog inte var någon fara, mer än att tanden var sned och troligtvis skulle bli missfärgad. Men, hon bad en kollega om ett andra utlåtande. Kollegan tyckte däremot att jag borde ta Ted till en tandläkare. Ted var inte direkt förtjust över att de två läkarna skulle peta på hans onda tand.

Vi åkte hem och Ted somnade utmattad av allt ståhej efter att jag burit in honom från bilen. Under tiden han sov kontaktade jag vårt försäkringsbolag och bad dem hjälpa mig med att hitta en tandläkare som kunde ta emot Ted och som accepterade vår försäkring. Vi fick till slut en tid till nästa morgon. Under resten av dagen verkade Ted må bra och han visade inga tecken på att det gjorde ont i munnen.

I morse infann vi oss på barntandläkarmottagningen och fick träffa doktor Stephanie. Hon kände på tanden och beslutade att det var bäst med en röntgenbild. Det tog fem försök innan det blev en bra bild. Det är inte så kul när någon försöker stoppa in en plastmojäng i ens mun och du inte förstår varför och när de dessutom luras med att det är en kaka. Uff!

När röntgenbilden till slut kom upp på skärmen såg vi att mjölktanden som tryckts in hade kommit åt den bakomliggande permanenta tanden och att den hade fått sig en liten knuff uppåt. För att den permanenta tanden skulle ha möjlighet att gå tillbaka till sitt ursprungliga läge måste mjöktanden bort.

För att säkerställa att Ted inte skulle kunna röra sig, spändes han fast i tandläkarstolen i en slags mumieliknande blå inpackning. Fastspännandet skedde under sång från tandläkaren, sköterskan, och mig. Vi sjöng "the weels on the bus". Ted såg mycket förvirrad ut och inte skulle det bli bättre på en stund. Efter lite bedövande salva på tandköttet fick han två stick runt tanden av bedövningssprutan. Sedan drogs tanden ut. Vid det laget var han nästan skräckslagen. Stackars liten!

Som tur var så var räddningen nära. Mammas famn, nappen i munnen och tiger i handen tröstade bra. Dessutom belönades Ted med två pris, en vindsnurra och en maracas. Tanden fick vi ta med oss i ett litet etui som kunde hängas runt halsen.

Teds första tandläkarbesök visade sig bli mer dramatiskt än väntat. Nu får vi hålla tummarna för att det läker bra i munnen och att den permanenta tanden inte tagit någon större skada. Om en vecka ska han på återbesök.

Här är tanden och det lilla etuiet som kan hängas runt halsen.

Vindsnurran fick Ted efter röntgenbilderna.

Maracasen fick han när allt var färdigt.