Efter födseln

Nu har det förra inlägget uppdaterats med en bild från den tidiga söndagsmorgonen, innan ambulansen åkte iväg till sjukhuset. Det är Cathrine som tagit bilden, och hon noterade också klockslaget då ambulansen åkte till ca fem minuter i fem, Jack föddes som sagt två minuter över halv sex...

När Jack väl fötts och lämnats över i min famn, infann sig ett stort lugn. Allt gick bra till slut! Vi fick ett par timmar mer eller mindre för oss själva inne på förlossningsrummet, innan det var dags för de obligatoriska undersökningarna av barnet, dvs. allmäntillstånd, vägning, mätning, tvagning, vitamin K-spruta, etc. Då dessa skulle utföras på "nyföddavdelningen" (hittar inget bra svenskt ord för "nursery"), och skulle ta ett par timmar var det naturligt att Jim följde med Jack. Under tiden de var borta, låg jag kvar i förlossningsrummet och pustade ut och försökte sortera tankarna.

Jag gick till barnmorska under graviditeten, och planen var att det också var en av dem som skulle vara med under förlossningen. Nu blev det inte så, utan min barnmorska kom först efter att Jack fötts. Eftersom allt gick så hastigt skrevs jag heller aldrig in på avdelningen förrän efteråt, och mycket av den information om mina önskemål för sjukhusvistelsen som jag lämnat till barnmorskan, hade sjukhuset aldrig fått. I min så kallade förlossningsplan hade jag önskat att få använda mig av badkar, för smärtlindring och eventuellt också födsel. Så blev det såklart inte, men jag minns att i samband med att jag rullades in på förlossningsavdelningen, så sa någon något i stil med att "hon ska föda i badkaret". Min tanke var då (som jag dock höll för mig själv), "är de galna, tänker de lägga mig i badkaret nu?!". Men, det de menade var nog att jag skulle till det specifika rummet som var utrustat med badkar.

När undersökningen av Jack var över fick vi alla flytta över till ett eget rum. Eller, Jack var kvar inne på "nursery" för att torka och bli varm efter tvagningen. Men, vi sa till om att vi ville ha honom inne hos oss. Varje bebis fick ett armband med en specifik kod, och sedan var det bara de personerna som var märkta med motsvarande kod på sitt armband som fick komma in till "nursery". Besökande kunde dock beskåda bebisarna som låg inne på "nursery" genom en stor glasruta, precis som på film, och i gamla dagar i Sverige. Varje barn fick också ett larm om benet, så att ingen skulle kunna ta med sig barnet utanför förlossnings- och nyföddsavdelningen. Jag fick senare en kommentar om att jag borde lämna ifrån mig Jack till "nursery" så att jag själv kunde vila en stund, men det kändes inte aktuellt för min del. När jag följde med in dit vid senare kontroller, fick jag känslan av att min närvaro inte var särskilt uppskattad.

Näst efter nedkomsten, var dagens höjdpunkt när storebror Ted kom för att träffa lillebror för första gången. Ted som tillbringade dagen tillsammans med Cathrine och hennes familj, hade också haft en annorlunda, men spännande dag. Det var en klart nöjd och stolt storebror som kröp upp i sjukhussängen och försiktigt klappade sin nya lillebror.

Jim och Ted åkte hem på söndagskvällen, under natten och måndagen försökte jag vila mellan amningarna, men det var ett fasligt spring på rummet av diverse sköterskor som dels skulle göra undersökningar på mig, och som ville kolla hur det var med Jack, hur det gick med amningen, med mera. Allt, givetvis i bästa välmening, men det blev lite väl mycket och ofta till slut. En kul grej under måndagen var min "celebration lunch" med medföljande tårta. På måndagseftermiddagen kom Jim och Ted tillbaka för att hämta hem hela familjen. Utskrivningsprocessen drog dock ut på tiden, så det var inte förrän vid åttatiden på kvällen som vi äntligen rullade hemåt.

Första hårtvätten.

Liten skrutt.

Nyvaken Ted ville "pärla" med Cathrine på morgonkvisten.

Första mötet.

Celebration lunch (den hungriga mamman hann dock äta upp salladen innan bilden togs).

Tårtan (de hade slut på den blå varianten, åh nej, åh nej).

Hemfärd! Passande nog låg två ballonger från min baby shower kvar i bilen.

Godnatt lillebror!

Jack

Nu är han här, vår egen lille Jack! Den 15 september, kl. 05:32, kom han till världen. Kärlek och lycka perfekt fördelat på 50,5 cm och 3580 g.

Han hade bråttom den lille krabaten, på mer en ett sätt. För inte nog med att han kom nästan tre veckor före beräknat datum, så kom han också ut med all hast. Ja, det gick fort och under lite väl dramatiska former. Men, allt slutade väl för både mor och barn.

Det hela startade med att vattnet gick strax efter midnatt, den 15 september, dock utan värkar. Vår barnmorska rådde mig att försöka vila några timmar, för att samla krafter för vad som väntade. Vid två/halv tre kom första värkarna, de gick bra att andas igenom men var ändå rätt så starka, ca 5-7 min mellan vid det laget. Raskt gick det ned till 3-5 min mellan, och vi bestämde oss för att åka in till sjukhuset. Under tiden vi packade det sista och vår granne Cathrine kom för att passa Ted, var det plötsligt ca 2 min mellan värkarna, och de var inte att leka med. De var otroligt kraftiga och mellan topparna gjorde det rejält ont, och det gavs ingen chans till återhämtning.

Med stor möda lyckades jag ta mig in i bilen, men insåg genast att jag inte klarade av att sitta. Vad gör en gravid kvinna då? Jo, jag försökte ta mig in bak i bilen för att ligga ned. Det slutade med att jag stod på alla fyra i bagageutrymmet, krampaktigt hållandes runt ett av baksätena. Cathrine kom snart ut för att kolla varför vi inte kommit iväg ännu, och rätt snart kom vi alla fram till att vi omöjligt skulle kunna ta oss till sjukhuset ca 40 min bort, i det tillståndet jag var. Jim ringde efter ambulans, och efter en stund dök det upp två (!) polisbilar med blåljus på. De hade också fått vårt larm till 911 och skulle givetvis kolla vad som var på gång (stilla natt kanske?).

Så där stod jag, i bagaget på vår bil, med ändan i vädret. väntandes på ambulansen. Jim pratade med poliserna, medan Cathrine masserade min rygg och smällde myggor i den varma septembernatten. Allt under skenet av blåljusen från de två parkerade polisbilarna. Vid det laget var troligtvis alla i det närmsta grannskapet också vakna. Så småningom kom ambulansen och jag baxades ut ur bilen och upp på båren, och in i ambulansen. Men, innan avfärd skulle den ena ambulanssjukvårdaren sätta dropp. Eftersom han misslyckades med det första tog det en stund innan vi äntligen körde iväg. Värkarna blev bara kraftigare och kraftigare, och inte gjorde den skumpiga färden det hela lättare. Jim satt fram med ambulanssjukvårdaren som körde, då hon inte riktigt visste vägen till vårt sjukhus inne i New Orleans, fick Jim guida henne med hjälp av gps:en i sin mobil.

I ambulansen har jag en stark känsla av att det inte är långt kvar nu innan krystvärkarna kommer. Men, mannen försäkrar mig om att det ännu är en god stund kvar till det. Hur kan jag känna så fel, tänker jag. När vi väl var framme och jag rullats in i sjukhusbyggnaden, säger den manlige ambulanssjukvårdaren att nu finns det tid för dig att få något mot smärtan om du vill. Efter det följer ett sjabblande med hissen för att ta oss upp på andra våningen och förlossningsavdelningen. Under tiden jag rullas in på förlossningsrummet är barnet halvvägs ute, och i samma stund de stänger dörrarna är han ute. Två-tre starka krystningar, och swoosh, så föds han på ambulansbåren! (Anna G, jag lånar swoosh-beskrivningen från dig, för det var så det var.)

I nästa inlägg ska jag skriva mer om sjukhusupplevelsen efter födseln.

Två bilar från sheriffen och vår ambulans, strax innan avfärd mot sjukhuset.

Det fanns inte riktigt tid att svida om till sjukhusskjorta.

Jack!

Barnens museum

Den här helgen inleddes med en tapasinspirerad middag på fredagen. Det var en bra uppladdning inför lördagens utflykt till "Louisiana Childrens Museum", i New Orleans, där vi inte varit förut. Eftersom vi väntar besök av en barnfamilj från Sverige i slutet av oktober, blev turen också en slags rekognosering av potentiella besöksmål. 

Även om småbarnsavdelningen var stängd för renovering, så fann vi en hel del som intresserade Ted (och oss). Dockteater visade sig vara rätt så skoj, att handla i affären med egen kundvagn och pappa som expedit var också roligt. Att göra en jättelik såpbubbla var fräckt, och att skapa skuggbilder med hjälp av en blixt sysselsatte hela familjen en bra stund. Men, det som roade Ted mest var nog kanske tågbanan.

Söndagen tillbringade vi på hemmaplan. Medan Jim tränade sig stark och svettig i "hemmagymmet", monterade jag och Ted ihop skötbordet. Den blivande storebrodern var en riktigt bra assistent som både kunde sätta i träpluggar, och skruva i skruvar. Vi gör vad vi kan för att förbereda oss på vad som väntar...

Veckans stora hit har varit inköpet av en mixer som gör att vi kan göra egna smoothies. På morgonen gör jag och Ted smoothies och äter till frukost, ett framgångsrikt sätt att få en liten kille som inte vill äta frukt, att ändå "äta" frukt.

Ted i grönsaksdisken.

Dags att betala.

Vid roten av trädet fanns ingången till en tunnel...

...som mynnade ut på andra sidan rummet.

Ted griper in i mammas dockteater.

Tittut!

Jim timrar koja i minimodell.

Resultatet.

Såpbubbla XL.

Ted och Jim poserar i väntan på blixten.

Kul!

 

Montering pågår.

Full koncentration (notera tungan).

Veckans fredagsmys.

Provsmakning av premiärsmoothien.

Långhelg

Idag, måndag, är det helgdag i USA i form av "Labor day". Några demonstrationståg a´la förstamaj har vi varken sett eller hört talas om, men så har väl aldrig den socialistiska rörelsen varit särskilt stor i USA heller?

Vi har njutit av en skön långhelg tillsammans, som vi inledde i klassisk fredagsmysanda med tacos på fredagskvällen. Lördagen var vi bortbjudna på middag till en av de norska familjerna som bor på vår gata. Det var en trevlig kväll med mycket, och god mat. Söndagen drog Jim och Ted till vattenlandet i Baton Rouge, det var två slutkörda killar som kom hem igen på eftermiddagen. Den här dagen har spenderats mestadels i och kring vår egen pool här hemma. Även om vi är två dagar in i september, så håller värmen i sig, 35C i luften och nästan 32C i poolen idag.

På kalas.

Lite kalasstudsande.

Redo för vattenlandet.

Poollek här hemma.

Baby shower

Igår var jag inbjuden till baby shower, min alldeles egen baby shower! Min granne och vän Cathrine hade ordnat så fint med allt, och alla gäster bidrog med smarriga maträtter. Det blev en väldigt trevlig kväll, och som grädde på moset fick jag en massa fina presenter till familjens efterlängtade nytillskott. Om ca fem veckor är det dags!


Buffé

 

Presenter

Hundratals miniblöjor.

Natchez (MS)

Vi gjorde en liten utflykt till Natchez, Mississippi, i helgen som var. Staden grundades 1716 av franska kolonisatörer, och är en av de äldsta europeiska bosättningarna längs Mississippidalen. Natchez såg sin storhetstid under 1800-talet, då det var hemvist för flera otroligt förmögna "hemmansägare". Dessa rika sörstatare var slavdrivare och ägde stora landarealer med bomulls- och sockerrörsplantager. Med sin strategiska placering vid Mississippifloden, fungerade hamnen i Natchez som den främsta knutpunkten för vidare transport (norrut och söderut) av dessa varor. Plantageägarna använde bland annat sina förmögenheter till att bygga enorma herrgårdar, som idag står kvar som historiska monument av en svunnen tid, och bidrar till stadens popularitet som ett historiskt utflyktsmål.

Vi besökte en av dessa herrgårdar, Longwood, och fick höra historien om dess alldeles speciella öde. Huset som började byggas 1860 åt bomullsplantageägaren Haller Nutt och hans fru Julia, är den största åttakantiga byggnaden i USA. I april 1861, efter att amerikanska inbördeskriget brutit ut, flydde Nutts hantverkare (som ursprungligen var från Philadelphia) norrut. Kvar stod ett långt ifrån färdigt Longwood. Herr Nutt färdigställde bottenplanet med hjälp av lokala hantverkare, och familjen Nutt kunde flytta in i de nio rummen, som tillfälligt möblerades med möbler från Julia Nutts föräldrahem. De resterande fyra våningarna, och tjugotre rummen, blev aldrig färdigställda då Haller Nutt dog av lunginflammation 1864. hans fru Julia och deras åtta barn fortsatte att bo i huset fram till hennes död 1897. Huset färdigställdes aldrig, och fungerar idag som ett museum.

På promenad i Natchez.

Mississippifloden i bakgrunden.

Longwood

Planritning för första våningen.

Vy uppåt i den öppna rotundan i husets mitt.

 

Kvarlämnade pryttlar från det tvärt avslutade bygget.

Vår nojiga bank

Vi har skrivit flera inlägg tidigare om vår bank J.P Morgan Chase. Nu är det dags igen. Förutom att de är väldigt omständiga så är de tydligen oerhört rädda för bedrägerier. De har ett flertal gånger kontaktat mig och undrat om det är jag som har gjort vissa kortköp. En gång spärrade de kortet och skickade ett nytt eftersom de misstänkte att någon eventuellt hade kommit över uppgifterna. Vid ett tillfälle var det faktiskt ett äkta alarm. Någon hade köpt en telefon på kortet i Portugal. De flesta kollegorna på jobbet verkar också ha råkat ut för kortbedrägerier, så det kanske bara är vanligare i USA?

Igår var det i alla fall dags igen. Jag hade på torsdagen lagt upp en banköverföring. Hittills har jag bara fört över pengar till Sverige, men när svenska kronan är starkare mot den norska än den varit på nio år kändes det mer lockande att flytta pengar till Norge. På fredagen skulle jag logga in och kolla om pengarna gått iväg, men döm om min förvåning när jag möts av meddelandet att åtkomsten till banken har blivit spärrad eftersom man sett misstänkt aktivitet på kontot. Jag ombads ringa banken för att låsa upp den.

Att ringa visade sig inte vara tillräckligt. Trots att jag fick uppge PIN och alla möjliga uppgifter var det inte tillräckligt. Jag ombads ta med mig två legitimationer och besöka ett kontor. Vad saken gällde kunde hon av sekretesskäl inte uppge. På kontoret bekräftades det efter en del efterforskning att det var överföringen jag lagt upp som var misstänkt och som gjort att de spärrat mitt konto och betalningen. Att kontakta mig för att informera om detta var tydligen inte så viktigt. Efter några långa telefonsamtal och mycket väntan lyckades bankkvinnan i alla fall låsa upp kontot och få iväg betalningen. Totalt tog det hela drygt en timme av mitt liv. Givetvis hade de ändå mage att ta 40 dollar i avgift för överföringen.

Om man vetat att gräset var grönare på andra sidan hade man förstås redan bytt bank. Men med tanke på att Chase rankats som den amerikanska banken med störst kundtillfredsställelse 2012, kan man ju bara fantisera om hur det fungerar på andra amerikanska banker. Vi får i alla fall lära oss att uppskatta svenska och norska banker!

En äkta amerikansk bank.

Till stan

Igår spenderade jag och Ted mestadelen av dagen inne i New Orleans. Vi började med ett besök hos min barnmorska. Under tiden vi väntade på att få komma in till henne, lekte vi i väntrummet. Inne hos barnmorskan fick Ted hjälpa till med att hålla och starta den lilla manicken som gör att man kan höra bebisens hjärtljud.

Efter lunch åkte vi vidare och hälsade på våra vänner på norska sjömanskyrkan. Teds kompis har nyss blivit storebror, och detta var första gången vi fick se den lille. Bebisen sov mest hela tiden, men Ted och Elmer lekte bra tillsammans både inne och ute.

Pärlan

Ted provade att lägga pärlplattor för första gången idag. Det blev en hit! I ca två timmar satt han och pysslade koncentrerat med detta. Efter att den första var färdig, frågade jag om jag skulle ta den och stryka fast pärlorna. Men, han svarade att han ville göra mera. Sedan plockade han bort alla pärlorna han lagt, och började om på nytt.

Kulan!

7 månader idag.