Skola och dagis*

Nu har vi ju inte någon direkt erfarenhet av skolsystemet i USA, men ett och annat har man ju snappat upp. I USA finns det, liksom i Sverige, både privata och statliga skolor, de privata anses generellt vara bättre. Den statliga grundskolan är om vi förstått det riktigt gratis, förutom skolmaterial som man behöver och skoluniformer. Men redan här sker det en alltså en viss segregering där de rikare går på finare skolor.

När man kommer upp till universitetsnivå kan det bli lite problem för de som inte har tur att födas med hyfsat bemedlade föräldrar. Man kan om man är duktig få stipendier, men de täcker normalt bara en liten del av terminsavgifterna och på finare universitet kan de vara väldigt höga. Detta får ju lite märkliga konsekvenser att det inte nödvändigtvis är de bästa som går på universitet, utan de som kan betala för sig. Det borde inte vara önskvärt samhällsekonomiskt, men något annat “är ju kommunism”, och inte att tänka på för de flesta jänkarna.

Varje morgon cirklar de gula skolbussarna runt i bostadsområdena och plockar upp de väntande barnen. I en del korsningar står det poliser och stoppar trafiken så att skolbussarna inte ska bli försinkade. Med skolbuss åker man själv redan från förskolenivå (kindergarten) vid 5 års ålder. Betydligt bättre än trenden i Sverige där det verkar blivit regel att föräldrarna ska skjutsa barnen till skolan, när de i själva verket kunde ha gått eller cyklat.

Vi har ju endast begränsad erfarenhet av dagis i andra länder (ca 1 månad i Norge), men vi tror att det är stora skillnader på ett amerikanskt dagis och ett svenskt/norskt. En stor skillnad är att de sällan var ute på Teds dagis, vilket det är lag på att de måste vara varje dag i Norge. Antingen var det för varmt, för kallt, för blött, för blåsigt eller så finns det någon annan ursäkt. Detta trots att det i våra ögon nästan alltid var perfekta förhållanden.

En annan skillnad är att alla dagisbarn enligt lagen måste sova middag, vare sig de vill eller inte. Kan de inte måste de ändå ligga stilla och vila de ca två timmarna som det hela varar. Det blev ju på slutet ganska knepigt för Ted, som aldrig sov hemma på dagen, och de dagarna han sov på dagis blev det väldigt sena kvällar hemma.

Man gör inga utflykter, av rädsla för att något barn skulle råka ut för en olycka. Att besöka den nybyggda vattenparken med gratis inträde, som låg 300 meter från dagis, var otänkbart. För att det skulle vara möjligt, som Maria föreslog, måste de dessutom begära skriftligt intyg från samtliga föräldrar, och det var ju också besvärligt.

När Ted började på dagis (daycare) var han drygt 1,5 år gammal och hade sedan länge ätit vanlig mat. Han placerades i yngsta gruppen och där var det mosad mat som gällde. Annars fanns ju risken att de kunde sätta i halsen… Stämningskulturen i USA går igen på flera områden, och kommer nog tillbaka i något senare inlägg.

En annan lustig sak var att när Maria hämtade Ted tillsammans med Jack, och han sov, fick Jack inte lämnas obevakad utanför dörren två minuter, i cykelkärran eller i bilen. Om någon polis såg det kunde tydligen dagiset råka illa ut för att de inte hade alla barnen övervakade. Så han var alltid tvungen att följa med in och vaknade så klart då.

Det kostade 120 dollar per vecka att gå på Teds dagis och vi är nästan säkra på att avgiften inte var subventionerad på något vis. Man betalade veckovis med check eller kontant. Vi rationaliserade lite och betalade fyra veckor i taget, och fram till att vi skaffade checkar var vi de enda som betalade kontant.

Det fanns vad vi förstod inga krav på utbildning för personalen. Givetvis fanns det heller inga specialpedagoger, genuspedagoger eller liknande svenska påhitt heller (och pojkarna var utklädda till blå superhjältar och flickorna till rosa prinsessor). Men det var tidig drillning i siffror och bokstäver, och Ted kunde ganska snabbt räkna till 10 på engelska - innan han kunde göra det på svenska.

Nedan är ett urval bilder som dagispersonalen har tagit och skickat med som minne. Något som Maria frågade efter. De var förstås tvungna att begära tillstånd från alla föräldrarna, vilket de faktiskt gjorde, men det kanske man måste i Sverige nuförtiden också.

Heltäckningsmatta så klart.

Lite mer nationalism i USA än i Sverige.

Den här dagen var det bra väderförhållanden.

Tumble Bus

Julpynt och kortbyxor.

*Ja, det heter inte längre dagis utan förskola. Och förskola heter inte längre förskola utan förskoleklass. Men jag kallar dagis för dagis och förskola för förskola.