Att sakna

Vi har nu varit tillbaka i norge i ca 2,5 månader och hittills känns det ganska bra. Det känns lite som om vi var klara med USA och det är skönt att vara tillbaka i ett civiliserat land, med berg och riktig vinter. Det känns också väldigt konstigt. Tre år har gått otroligt fort och ibland undrar vi om det verkligen har hänt eller om det bara var en dröm, och att vi nu är tillbaka i verkligheten.

Vi har fortfarande inte packat upp alla flyttlådorna, mest för att vi inte har plats för allt. Vi har sålt och gett bort en del grejer på finn.no, och monterat många meter hyllor, men det är en bit kvar innan vi kan köra in bilen i garaget.

Tur att ett garage var tomt när vi kom tillbaka.
(Det andra var fyllt med grejer som vi stoppat undan innan vi åkte.)

Glasbordet var välpackat i en perfekt koja (man vänder den bara upp och ned).

Ted, som innan returresan pratat förväntansfullt om att flytta tillbaka till "Drömmen" (Drammen) och "Gula skogen" (Gulskogen/"Gullskauen"), har stortrivts hela tiden. Han älskar snö och det är alltid svårt att få med honom hem från dagis (undrar vad personalen egentligen tror). Han säger att han tycker det är bättre i Norge än i USA. Han har åkt skidor några gånger, men det är fortfarande simning som är favoritsysselsättningen och han har nedräkning varje dag tills det är simskoledags igen. Han har precis avslutat sköldpaddsnivån och var stolt förra veckan när han kom hem med märket. Efter påsk börjar pingvinnivån. Han har redan börjat slänga sig med en del norska ord och fått en något konstig svensk dialekt. I alla idrottsevenemang håller han på Norge.

Jack var till en början mer tveksam och gillade inte alls att ha overall på sig. När han ramlade i snön kunde han inte komma upp, och blev förstås arg. Nu verkar han ha vant sig och trivs bra med att vara ute. Eftersom det är jag som är hemma nu har han blivit mer pappas pojke än mammas, som det var förut. Vi vet inte riktigt vem Jack hejar på, men vi misstänker att han hade en stor dag när Kalla vann 10 km-loppet i Falun före Diggins och Gregg.

Skartur på åkrarna mellan Konnerud och Skoger.
Norge är vackert även på sina fulare delar.

Det finns förstås många saker som vi kommer att sakna från tiden i USA. Här är några:

• Sommar nästan året runt. Vi har inget emot riktig vinter, men när det i november är kallt, mörkt, regnar och blåser kommer vi att undra varför vi inte förlängde vistelsen ytterligare.
• Privat pool. Ted badade i princip varje dag från april till oktober och kunde själv ta sig från ena sidan poolen till den andra innan han fyllt tre.
• Bil utan tak med 412 hk. Kör för tillfället en Volvo V70 -98 med 140 hk.
• Enormt utbud av bra restauranger med överkomliga priser. Vi har hittills inte ätit på restaurang en enda gång sedan vi kom tillbaka till Norge.
• Det bekymmersfria livet: Ingen snö som ska skottas, gräs som ska klippas, altaner som ska oljas osv.
• Amazon.com! Gigantiskt utbud, bra priser, fri frakt, leverans hem till dörren, skattefritt, fria returer och fantastisk kundservice. Här ligger Norge långt, långt efter. I slutet abonnerade vi på allt från toapapper och tvål, till nötter och vitaminer.
• Söndagsöppet i butikerna. Ibland är det faktiskt fint väder på lördag och dåligt väder på söndag, då passar det bättre att åka till Ikea på söndagen.
• Närheten till Karibien med dess fantastiska öar, och kryssningsbåtar 30 minuter från dörren. Vi föredrog nog faktiskt Karibien framför Hawaii.
• Drygt två timmar med bil till Alabama och Florida med stränder i världsklass.
• Musikutbudet. Att gå en runda på stan och i flera gathörn höra musiker på hög nivå är ganska häftigt. För att inte tala om jazzklubbarna och festivalerna.
• Happy hour på lokala sportpuben, där man fick en stor Frozen Margarita (1 liter) för priset av en mellan.
• Onödigt stort hus. Att ha två rum som man inte ens använder är lyxigt. Nu känns vårt norska hus alldeles för litet...

Eftersom den här bloggen startades för att dokumentera upplevelserna under tiden i USA lever den redan på övertid. Detta blir därför antagligen det sista inlägget. Tack till alla som följt med!

Jänkarna

Hur är egentligen amerikanerna? Vi tycker nog att vi upplevt dem ganska mycket som förväntat. Det är ju svårt att generalisera, och självklart är inte alla amerikaner likadana, men vissa olikheter mellan svenskar och amerikaner kan man nog se.

En sak som antagligen alla noterat som varit i USA, eller sett amerikanska filmer, är att de oftast hälsar med en fråga utan att direkt förvänta sig ett svar: "How is it going?", "What's up?". Vi har väl egentligen ännu inte blivit riktigt bekväma med det men man tänker inte så mycket på det som från början. Favoritsvar på den första måste väl vara "It's going". Jag har också tänkt på att alla amerikanare alltid använder namnet när de hälsar: "Good morning, Jim", "Good night, Jim". Det är lite jobbigt för mig som har så svårt att komma ihåg namn. Amerikanerna är också generellt sett väldigt mycket mer för att småprata med folk de inte känner. Vi tror att vi har blivit lite påverkade av detta och nu lite oftare pratar med folk vi inte känner.

Vi har blivit bekant med fler grannar i USA än i Sverige eller Norge, vilket förstås beror på att det är mycket mer naturligt att man börjar prata med främlingar, samt att man inte bara hejar utan ofta stannar upp och pratar lite. Vi har upplevt grannarna som hjälpsamma och har haft grannar som tidigt erbjudit sig att vara barnvakt och har blivit erbjuden skjuts till flyget när taxin varit sen mm. Sammanfattningsvis tycker vi att det har varit väldigt trevligt att bo i ett amerikanskt bostadsområde.

En annan kulturell skillnad är alkoholkulturen. Det är helt normalt att köra bil till puben, ta några öl och sedan köra hem. I Louisiana finns det också massvis av ställen där man kan köpa diverse frozen margarita- och daiquirivarianter "to go", i bägara à la McDonald's. På vissa ställen finns det till och med drive through, så att man inte ens behöver kliva ur bilen. Av någon anledning har vi missat att fotografera något av dessa hak, som vi nog inte sett någon annanstans. Något annat unikt är att det i French Quarter är fritt fram att dricka alkohol på gatan.

Vad vi har noterat när vi har varit på vattenland är att ingen duschar före eller efter. Det är knappt att det finns någonstans att byta om, och där är man alltid ensam. Det finns heller inga skyltar om att man måste duscha innan, så vattenkvaliteten och klornivån är vi ganska skeptiska till. Vi tror att det främst beror på att de av någon anledning är väldigt rädda för att visa sig utan kläder. Inte heller barn tycker de är OK att se nakna, och en av mina kollegor hade väldigt svårt att förstå att man i Sverige kunde låta små barn bada nakna utomhus. En annan märklig sak är att det är helt normalt, även bland vuxna, att ha kalsonger på sig under badbyxorna, men det kanske det snart är i Sverige också.

På jobbet

Eftersom jag jobbat på en norsk firma, och det antagligen påverkar företagskulturen ganska mycket, är det svårt att riktigt veta hur det är på en amerikansk arbetsplats, men vissa skillnader tycker jag ändå att man kan se. En sak är att amerikanerna inte verkar ha, eller kunna hantera, samma frihet som i Sverige/Norge. Min amerikanske chef, som sa att det var stor skillnad på vår firma och ett "vanligt" amerikanskt företag, menade exempelvis att det var otänkbart på hans förra jobb, att som chef, utan att fråga någon, ta med avdelningen på lunch. Ett annat exempel är avsaknaden av flextid. Möjlighet för hemmakontor hade provats tidigare, men dragits in eftersom det missbrukades så mycket. Precis innan vi åkte hem skulle ett nytt försök göras, men bara för de med seniortitlar.

Jag upplevde också att respekten för cheferna var större än i Sverige/Norge. Nu var de flesta av mina kollegor nyutexaminerade, men det var ganska mycket av att bara göra som chefen säger, utan att säga något, även om man tyckte att det var fel.

Stämningskulturen kommer in även på jobbet. Jag upplevde att man var mycket mer rädd för att göra förändringar i konfigurering/funktioner än vad man är i Norge, på gott och ont. Det fanns också fler procedurer och längre checklistor som skulle följas.

Kunderna i USA är mycket mer krävande än i alla andra länder jag jobbat i. Jag pratade inte jätteofta med kunder, men jag hann ändå bli ändå utskälld i telefonen ett par gånger. En gång var efter orkanen Isaac, då hela kontoret var evakuerat, vägar var avspärrade och de anställda var utspridda och omöjliga att få tag på, och jag var den enda från vår avdelning som åkt för att jobba från Houstonkontoret. Då fick jag minsann höra att det var “totally unacceptable” att vi inte hade någon som kunde komma till deras båt, eftersom de sagt till långt i förväg.

En annan gång när jag vikarierade som chef var jag med om att de ville byta ut en ingenjörer som inte gav dem det svaret de ville höra, trots att det var rätt svar, vilket jag verifierade. När jag sa att vi för tillfället inte hade någon annan skickade de honom iland i alla fall och krävde att få någon annan, som ju inte fanns.

Och så där håller de på. Även ute på båtarna är det mer krav på att man exempelvis ska jobba utan vila tills man är färdig, att det måste vara färdigt senast om 8 timmar osv. Det finns såvitt jag vet heller inga arbetsmiljölagar eller anställningsavtal som förhindrar detta, så de amerikanska cheferna verkar ofta vara mer på kundens sida än på den anställdes. Jag upplevde också att det är många amerikaner som har något slags behov av att få visa att de kan, eller tror sig kunna, bestämma. Det finns exempel på kunder som hotat med att de ska se till så att någon blir uppsagd.

Anställningstryggheten är i stort sett obefintlig och man kan bli avskedad utan större motivering. Det saknas ömsesidigt uppsägningstid och det var ganska ofta man fick en e-post där de ville informera om att någon inte längre jobbade i firman och att “hans/hennes sista dag var igår”. Om man sa upp sig var det dock kutym att i alla fall säga till en vecka i förväg. Men det måste vara väldigt besvärligt för arbetsgivaren att kunna bli av med vem som helst utan förvarning.

Det finns ingen lagstadgad rätt till semester i USA. Det är upp till respektive företag att bestämma vad som gäller. Hos vår firma utökas antalet semesterveckor ju längre man jobbat i firman. Första året har man en vecka. Sedan har man två veckor tills man har jobbat i fyra år, tre tills man jobbat i 10 år, fyra veckor tills man jobbat i 15 år. Därefter får man fem veckor.

Vid födsel har man i USA lagstadgad rätt till 12 veckor obetald ledighet - om företaget har minst 50 anställda. I vissa delstater har man förbättrat dessa minimikrav, men i övrigt är det upp till varje arbetsgivare om de vill erbjuda fler veckor, eller betald ledighet. Vill man vara hemma mer än 12 veckor får man hoppas att arbetsgivaren går med på det, men det är inte helt ovanligt att mamman avslutar sin anställning efter att barnet fötts. Det var en del förvånade reaktioner när jag berättade att jag skulle vara hemma i 8 månader med full lön.

En lustig sak är att USA är ett av de sista länderna i världen som fortfarande officiellt använder brittiska måttenheter (förutom USA endast Liberia och Burma). Det ska ha gjorts något misslyckat försök att gå över till metriska systemet. Det är lite märkligt, för bland de jag har diskuterat detta med verkar alla vara överens om att detta är vansinnigt och bara besvärligt. När de räknar på något måste de oftast konvertera till metriska systemet i alla fall. Det som jag tyckte var mest besvärligt var att nästan alla ritningar var i fot, tum samt bråkdelar av tum (t.ex. 164’ 11 3⁄8”). Och det går ju inte att räkna med utan att konvertera till något decimalt.

Vapenkultur

Det råder som de flesta vet en helt annan vapenkultur i USA än i de flesta andra länderna, och antagligen ännu mer i Louisiana än genomsnittet i USA. Vi har sett några exempel på detta.

I Kongsbergs kontorsregler står det inskrivet att man inte får ha med sig vapen, men vid ett flertal tillfällen har jag sett vapendelar och ammunition ligga på skrivbord i kontorslandskapet eller t.o.m. i på bordet i mötesrummet. Oftast är det något som någon har beställt och fått levererat till kontoret. Det är heller inte något konstigt att på lunchen åka och skjuta lite, vilket jag provat.

Vi vet ingen siffra, men det är väldigt vanligt att man har vapen hemma, och i bilen, för att försvara sig. Det de inte verkar förstå är att detta antagligen bara gör det mer sannolikt att bli skjuten själv. Men de har också väldigt stor tro på sig själv och jag hörde en som allvarligt menade, att om han skulle åka på jobb till något piratdrabbat land så ville han ha utbildning på automatvapen först. Så att han kunde försvara sig ifall det skulle komma pirater ombord. Vart han skulle få vapnet ifrån förtäljde inte samtalet, men han kanske skulle övermanna en pirat och ta det...

Ett par gator ifrån där vi bodde såg vi en skylt där det stod något i stil med “Drive slowly - if you run over our kids you will not need a lawyer”. Detta var längst in på gatan där antagligen bara deras närmaste grannar körde. Kanske inte jättebra för grannsämjan. Tyvärr han vi nog inte få med den på bild innan den plockades ned.

Sedan läser och hör man ju förstås om skjutningar ganska ofta, inklusive vådaskjutningar. Nuförtiden gör man ju det i Sverige också, men det är nog några år kvar till New Orleans-nivå. New Orleans ligger ofta med på “topplistor” över USA:s farligaste städer och har under många år varit den stad i USA som haft flest mord per invånare, och även legat “högt upp” i internationella jämförelser. Senaste åren har dock statistiken förbättrats något. Mord sker förstås mest p.g.a. uppgörelser i den undre världen, och hålls framför allt till vissa områden i staden, men det förekommer även skjutningar bland allmänheten och där det anses vara mer säkert att vistas. Det förekom förresten också ett mord i huset snett mitt emot huset där vi först bodde. Vi hade hunnit flytta därifrån då, men lite olustigt känns det ju.

Det som också är lite komiskt med den här vapenkulturen är ju att en ganska stor andel amerikaner låtsas vara troende kristna och regelbundet går i kyrkan. Eller som presidenterna brukar avsluta i samband med att de förklarat krig - “God bless america!”. Bilderna nedan är också lite på det temat och är tagna i Florida 17 mars 2003, tre dagar innan USA anföll Irak.

God bless our troops

Det finn olika sätt att marknadsföra juveler.

På banken (igen)

Byrokratin på banken har vi redan nämnt i ett flertal inlägg:
På banken
Vår fantastiska bank
"This Is Chase"
Vår nojiga bank

Efter allt strul med banken tänkte jag att det kunde vara kul att testa en annan bank, eller två. Kanske skulle det vara smidigare. Vi har testat två andar banker, men förutom lite lägre avgifter det var det ungefär lika illa, om inte värre. Att föra över pengar till Sverige tog fort 30 minuter i telefon. Detta efter att redan ha faxat alla uppgifterna. På Chase har man i alla fall möjlighet att göra detta själv på nätet (men trots det är det dyrare).

Förutom byråkratin finns det ytterligare några skillnader jämfört med svenska/norska banker. En har vi redan nämnt, och det är att checkar används flitigt. Det mest extrema är kanske att vi har betalat restskatten med check. Jag tror faktiskt att det var det enda alternativet. Vi har också nyligen fått följande meddelande från försäkringsbolaget:

"Dear Mrs Bostroem,

Thank you for your email.

Please be advised that we will process the payment of $43 dollars in full to the provider and the check will be sent sometime next week.

Should you have any questions or require any additional information, please feel free to let us know.

Best Regards..."

Ett försäkringsbolag skickar alltså en check till ett sjukhus för att betala en räkning på 43 dollar...

Men det är också så att de inte har något som liknar bankgiro eller postgiro, så räkningar betalas ofta med check. Det andra alternativet att betala en räkning kan vara att man, hos bolaget man är kund, registrerar något som liknar autogiro så att de får rätt att dra pengarna direkt från bankkontot. I vissa fall kan man också betala med kort. Men man kan alltså inte gå in på nätbanken och betala en räkning.

Till nätbanken har man inte någon kodbricka, certifikat eller liknande. Det behövs bara ett simpelt lösenord. För att öka säkerheten något kan man ibland (särskilt om man loggar in från ett nytt IP-nummer) få en del kontrollfrågor som vart man bor eller har bott, vilken modell eller färg man har på bilen eller liknande. Sådana frågor brukar man få även om man ringer till banken, men det fick jag faktiskt nyligen när jag ringde till ett norskt kortbolag också.

Jag har tidigare nämnt att jag, och flera kollegor, råkat ut för kortbedrägerier. Med tanke å att det verkar vara ganska vanligt är det lite märkligt att de ännu inte har tagit i bruk kreditkort med chip. Man använder fortfarande magnetremsan. Som identifiering på kreditkort används också postnummer, om ens det, i stället för PIN.

Till bankomaten tar man förstås bilen, och man behöver inte kliva ur bilen heller. Man kan också utföra andra banktjänster via "drive thru", men det har vi aldrig testat. De har dock någon slags rörpost som kan hämta och lämna saker till bilen. Ett liknande system har jag testat på apoteket där man skickade recept och pengar/kort i ett rör och sedan kom medicinen till bilen i detsamma.

En sak som kanske kan ses som positiv, men som inte har direkt med banken att göra, är att vi aldrig har sett någon fakturaavgift. Något som verkar ha blivit mer regel än undantag i Norge om man inte väljer e-faktura. Man kan dock få elektroniska fakturor i USA också, och för att uppmuntra det har vi ibland blivit erbjuden en belöning för att "go paperless", typ 25 dollar.

Något annat trevligt är att jag fick ett personligt gratulationskort från min "personliga bankkvinna" när jag fyllde år. Det har aldrig skett i Sverige eller Norge i alla fall. Fast fick jag välja skulle jag nog föredra bättre villkor i stället.

På sjukhuset

Sjukvården i USA är inte på något sätt dålig. Den kan till och med vara bra för de som kan betala, med betydligt kortare väntetider än i Sverige. Däremot råder det ett slöseri utan dess like och sjukvårdskostnaden per invånare är den klart högsta i världen. Vi kan efter egna erfarenheter se ett par orsaker till detta.

En orsak är antagligen att jänkarna går till doktorn oftare än andra. Är man förkyld är inte det första de gör att stanna hemma och kurera sig, utan då går de till doktorn och kommer tillbaka med diverse preparat så att de kan fortsätta jobba.

En annan orsak är att man har ett försäkringssystem i kombination med en stor andel privata sjukhus. Det betyder att sjukhusen vill göra så många undersökningar som möjligt, till så högt pris som möjligt, eftersom det ändå är försäkringsbolagen som betalar. Och patienten är förstås nöjd med att få valuta för sin försäkring. Det kan aldrig bli ett effektivt system när den som betalar inte är inblandad i affären. Vi har upplevt doktorer som försäljare snarare än doktorer.

En ytterligare orsak är den tidigare nämnda stämningskultur som finns i USA. Läkare och sjukhus är livrädda för att göra ett misstag. Därför gör de hellre tre undersökningar i onödan än att riskera att missa en undersökning som kunde ha avslöjat någonting. Det kan förstås i enstaka fall vara bra för patienten, men totalt sett blir det väldigt dyrt. Detta leder också till en ganska byråkratisk inskrivning där man, förutom att de ska skanna och lägga in uppgifterna från försäkringskortet, måste skriva under diverse friskrivningsdokument. Jag har förstås aldrig läst exakt vad man skriver på, men det är väl antagligen så mycket friskrivningar som lagen tillåter.

Det kan också bli väldigt enerverande när de springer in stup i kvarten för att kolla att allt är i ordning. När Maria övernattade på sjukhuset i samband med att Jack föddes kom de hela natten in och skulle ta blodtryck, kolla temperaturen mm.

I vissa fall är sjukvården heller inte så bra. USA har exempelvis den högsta andelen döda i samband med födslar i västvärlden, både när det gäller barn och mammor. En orsak är sannolikt att man oftast inte använder barnmorskor. Och vid minsta risk för komplikation blir det kejsarsnitt - då kan doktorn i alla fall säga att hon gjort allt hon kunnat. Man har väldigt hög andel kejsarsnitt i USA.

Vi vet inte riktigt varför de inte vill ha barnmorskor, men generellt vill amerikaner ha specialister. Det verkar också vara lättare att få komma till en specialistläkare i USA än i Sverige. Om man har ont i ryggen får man komma direkt till en läkare som är specialist på ryggar i stället för att gå via en allmänläkare.

En lustig, eller olustig, sak som vi noterat är att läkare och sköterskor går omkring med sina arbetskläder utanför sjukhuset. Det verkar alltså inte byta om när de kommer till eller lämnar sjukhuset. Vi var till och med på en kräftskiva där en besökare hade sjukhusmundering. Mycket märkligt, men kanske hänger det ihop med att jänkarna inte gärna byter om inför andra.

Försäkringar kanske nästan förtjänar ett eget inlägg, men vi kan i alla fall säga att det är ett riktigt elände. Saker som ska ingå i försäkringen får man räkning på i alla fall. Då kan det hända att sjukhuset säger att försäkringsbolaget inte betalat medan försäkringsbolaget säger att sjukhuset inte skickat någon räkning, och det är svårt att avgöra om det är sjukhusets eller försäkringsbolagets fel. Vi har bråkat, och gör det fortfarande efter att vi flyttat till Norge, om räkningar som är över ett år gamla. Kongsberg bytte i fjol försäkringsbolag, och vi hade ett litet hopp om att det skulle bli bättre, men det blev väl inte direkt någon skillnad. Det är väldigt skönt att slippa denna byråkrati i Norge, samt att veta att man aldrig behöver bli ruinerad ifall man råkar ut för något som försäkringen inte täcker. Här är exempelvis ett exempel på en kvinna som medvetslös förts till ett sjukhus där hennes försäkring inte gällde:
http://www.channel3000.com/news/woman-taken-to-wrong-hospital-faces-bankruptcy/29648000

Skola och dagis*

Nu har vi ju inte någon direkt erfarenhet av skolsystemet i USA, men ett och annat har man ju snappat upp. I USA finns det, liksom i Sverige, både privata och statliga skolor, de privata anses generellt vara bättre. Den statliga grundskolan är om vi förstått det riktigt gratis, förutom skolmaterial som man behöver och skoluniformer. Men redan här sker det en alltså en viss segregering där de rikare går på finare skolor.

När man kommer upp till universitetsnivå kan det bli lite problem för de som inte har tur att födas med hyfsat bemedlade föräldrar. Man kan om man är duktig få stipendier, men de täcker normalt bara en liten del av terminsavgifterna och på finare universitet kan de vara väldigt höga. Detta får ju lite märkliga konsekvenser att det inte nödvändigtvis är de bästa som går på universitet, utan de som kan betala för sig. Det borde inte vara önskvärt samhällsekonomiskt, men något annat “är ju kommunism”, och inte att tänka på för de flesta jänkarna.

Varje morgon cirklar de gula skolbussarna runt i bostadsområdena och plockar upp de väntande barnen. I en del korsningar står det poliser och stoppar trafiken så att skolbussarna inte ska bli försinkade. Med skolbuss åker man själv redan från förskolenivå (kindergarten) vid 5 års ålder. Betydligt bättre än trenden i Sverige där det verkar blivit regel att föräldrarna ska skjutsa barnen till skolan, när de i själva verket kunde ha gått eller cyklat.

Vi har ju endast begränsad erfarenhet av dagis i andra länder (ca 1 månad i Norge), men vi tror att det är stora skillnader på ett amerikanskt dagis och ett svenskt/norskt. En stor skillnad är att de sällan var ute på Teds dagis, vilket det är lag på att de måste vara varje dag i Norge. Antingen var det för varmt, för kallt, för blött, för blåsigt eller så finns det någon annan ursäkt. Detta trots att det i våra ögon nästan alltid var perfekta förhållanden.

En annan skillnad är att alla dagisbarn enligt lagen måste sova middag, vare sig de vill eller inte. Kan de inte måste de ändå ligga stilla och vila de ca två timmarna som det hela varar. Det blev ju på slutet ganska knepigt för Ted, som aldrig sov hemma på dagen, och de dagarna han sov på dagis blev det väldigt sena kvällar hemma.

Man gör inga utflykter, av rädsla för att något barn skulle råka ut för en olycka. Att besöka den nybyggda vattenparken med gratis inträde, som låg 300 meter från dagis, var otänkbart. För att det skulle vara möjligt, som Maria föreslog, måste de dessutom begära skriftligt intyg från samtliga föräldrar, och det var ju också besvärligt.

När Ted började på dagis (daycare) var han drygt 1,5 år gammal och hade sedan länge ätit vanlig mat. Han placerades i yngsta gruppen och där var det mosad mat som gällde. Annars fanns ju risken att de kunde sätta i halsen… Stämningskulturen i USA går igen på flera områden, och kommer nog tillbaka i något senare inlägg.

En annan lustig sak var att när Maria hämtade Ted tillsammans med Jack, och han sov, fick Jack inte lämnas obevakad utanför dörren två minuter, i cykelkärran eller i bilen. Om någon polis såg det kunde tydligen dagiset råka illa ut för att de inte hade alla barnen övervakade. Så han var alltid tvungen att följa med in och vaknade så klart då.

Det kostade 120 dollar per vecka att gå på Teds dagis och vi är nästan säkra på att avgiften inte var subventionerad på något vis. Man betalade veckovis med check eller kontant. Vi rationaliserade lite och betalade fyra veckor i taget, och fram till att vi skaffade checkar var vi de enda som betalade kontant.

Det fanns vad vi förstod inga krav på utbildning för personalen. Givetvis fanns det heller inga specialpedagoger, genuspedagoger eller liknande svenska påhitt heller (och pojkarna var utklädda till blå superhjältar och flickorna till rosa prinsessor). Men det var tidig drillning i siffror och bokstäver, och Ted kunde ganska snabbt räkna till 10 på engelska - innan han kunde göra det på svenska.

Nedan är ett urval bilder som dagispersonalen har tagit och skickat med som minne. Något som Maria frågade efter. De var förstås tvungna att begära tillstånd från alla föräldrarna, vilket de faktiskt gjorde, men det kanske man måste i Sverige nuförtiden också.

Heltäckningsmatta så klart.

Lite mer nationalism i USA än i Sverige.

Den här dagen var det bra väderförhållanden.

Tumble Bus

Julpynt och kortbyxor.

*Ja, det heter inte längre dagis utan förskola. Och förskola heter inte längre förskola utan förskoleklass. Men jag kallar dagis för dagis och förskola för förskola.

På restaurangen

Maten i Louisiana sticker ut lite från andra delar av USA, med det kreolska köket och cajun-maten. Det innebär mer kryddor än vad som är vanligt i USA, och ganska mycket skaldjur. Vi gillade det mesta av maten, men det är förstås också mycket friterat. Och saker som man inte skulle komma på att servera själv, som makaroner med ost. Vad som serverades på dagis vill man nog helst inte veta, men det var nog inte mycket som skulle anses vara en fullgod måltid på ett svenskt dagis.

Majs är mer populärt i USA än i Sverige i allmänhet, och i Lousiana i synnerhet. Det serveras i alla former och särskilt "corn grits" blev en favorit som vi (Maria) började laga själv. I USA är socker ofta ersatt med majssirap, vilket även gäller i Coca-Cola. Det ger faktiskt en ganska stor försämring av smaken och på Mexikanska restauranger hade de ibland mexikansk Coca-Cola, med äkta socker. Mexikanska restauranger är för övrigt New Orleans svar på pizzerior - de finns i varje kvarter...

På restauranger är kanske den största skillnaden jämfört med Sverige att man, precis som för många andra serviceyrken, alltid förväntas ge dricks. Det är normalt att ge mellan 15-20%. Ganska störande för oss européer. Vi har lärt oss att acceptera det, men kommer aldrig att tycka bra om det.

En annan skillnad som vi snabbt upplevde var att det kändes som om de ville bli av med oss genom att väldigt snabbt komma med notan, ofta innan man ens ätit färdigt. Detta kändes till en början stressande, men efter hand är det något vi har lärt oss uppskatta.

Något som vi också uppskattar är att det är helt naturligt att man tar med sig resterna hem i en låda. Och det behövs ofta med tanke på storleken på portionerna man får.

Ibland känns det lite som att man är på barnkalas när man är på en amerikansk restaurang. Drickor serveras i princip alltid med sugrör, och en stor del av maten som serveras äts med händerna. Drickorna (läsk och lemonad) är det för övrigt nästan alltid gratis påfyllning på.

Vi har under åren provat ganska många restauranger runt New Orleans och en sak är säker: Vi kommer att sakna utbudet av restauranger och prisnivån på dessa. Nedan följer bilder från några av restaurangbesöken.

Det finns många möjlighetern att höra live-musik till maten i New Orleans.
Här spelar New Orleans Swamp Donkeys på Maison på Frenchmen Street.

Corn Dog hade vi inte ätit tidigare och det blev en favorit.
Den består av en majsbrödsinbakad varmkorv på en pinne.

  

En rejäl burgare på Phil's Grill är aldrig fel.

Avskedsmiddag på Charlie's Steak House. Lökringar till förrätt, någon? 

Steken jag har på min tallrik är på nästan 300 gram (10 oz). En äkta amerikan väljer
förstås 32 oz-varianten (drygt 900 gram) som skymtar på andra sidan bordet.

Under åren slank det ned några korvar på Dat Dog också.

Den som efter förrätt inte blir mätt på den här fyllda kycklingen kan alltid
trösta sig med att det snart väntar efterrätt...  Här var det en kollega som
hade bjudit in avdelningen till sin pappas restaurang Cleopatra.

Favoriträtten på Zea med den legendariska corn gritsen uppe till höger.

Det är inte ofta man orkar ända till efterrätten på en amerikansk restaurang, men ibland så. Om inte annat kan man köra Marias trick och bara beställa förrätt och sedan gå direkt på efterrätten.

Den här brödpuddingen räckte faktiskt till ytterligare 3 måltider. Den var god,
men det är brownien som Maria smaskar på i bakgrunden som är bäst på
Zea - den blir saknad!

I matbutiken

Det kanske första man märker när man börjar handla i en amerikansk matbutik är att bakhjulen på kundvagnen inte kan svänga. Har ingen aning om varför de har gjort det så men det gör den otroligt svårmanövrerad.

Väl framme i kassan är allting ganska efterblivet. Man har inte som i Sverige två fållor där varorna hamnar, utan kassörskan/kassören lastar varorna i påsarna, vilket såklart tar extra tid. Alternativt har de en särskild person som lastar i varorna. Plastpåsarna är gratis men de är så dåliga att de sällan ens håller hela vägen hem.

Det  positiva i matbutiken är väl att man har betydligt generösare lojalitetsprogram med ofta kraftigt rabatterade varor av typen tag två betala för en, samt återbäring. De har också stort utbud av vissa varor där glassutbudet är det som imponerar mest.

Mjölken köper man i 1-gallon-dunkar (3,8 l)

Ganska välsorterat utbud av alkoholhaltiga drycker.

De efterblivna kassorna. (syns inte så bra)

På vägen

Att USA är billandet nummer ett i världen råder det knappast någon tvekan om. Allt är gjort för bilar och väldigt lite för fotgängare och cyklister. Att vara ute och gå anses nog vara lite konstigt. I inget annat land är man nog så beroende av bilen heller eftersom kollektivtrafiken är i det närmaste obefintlig utanför de centrala delarna av staden. Att ta körkort i Louisiana är ingen direkt bedrift och hur någon kan kugga är egentligen ganska otroligt.

Det vi stört oss allra mest på under vistelsen i USA är nog alla dessa tre- och fyrvägsstopp. På vägar nästan utan trafik har de satt upp en stoppskyllt från varje håll. Den som kommer först till korsningen får sedan köra först. Om man kommer samtidigt gäller högerregeln, men detta leder ofta till missförstånd. Jag undrar också hur mycket extra bränsle och bromsbelägg som detta vansinne orsakar? Antagligen i nivå med Sveriges samlade bränsleförbrukning… Dessutom ska man enligt körkortskontrollanterna stanna innan skylten. Det känns märkligt när skyltarna ofta står flera meter innanför korsningen. Ingen gör det och vi är fortfarande lite osäkra på om man verkligen måste det.

Varför?

Något som fascinerat är hur lång tid de håller på med vägbyggen. När vi flyttade hit hade de påbörjat arbetet att utöka motorvägen med två filer på en ca 1,5 km lång sträcka. Vet inte hur länge de hade hållit på med det innan vi anlänt, men det slutfördes ca 2,5 år efter att vi flyttat till USA.

Som skrivits tidigare är de inte särskilt miljömedvetna. Det ser man också på bilparken. Väldigt många kör omkring i stora pick-ups, med gigantiska motorer, bara för att de kan. Det är sällan man ser någon som verkligen har något på flaket.

Man har en form av besiktning av bilarna i Louisiana, vilken dock är ett skämt. Det handlar i princip om att kolla lamporna. En gång kollade de inte ens någonting, de bara skrev ut lappen som ska sitta i rutan. Men det är väl ganska mycket så i USA, att det är du själv som är ansvarig, och om man råkar ut för en olycka som orsakats av bristande underhåll kan man säkert råka illa ut.

Vi har också noterat att de flesta inte verkar bry sig särskilt mycket om att ta hand om sina bilar. Antagligen hänger det ihop med att de är så billiga att man inte orkar bry sig. Ett undantag är killen som köpte Mustangen, han var mer pedant än mig. Skönt att den är i goda händer!